Aftonbladet – 28 november 1867, sida 3

, protokollen, hvartill inteckningsprotokolle p räknas. Uppsättningen verkställes vanlige ;Jaf någon hos domaren anställd notarie tjjusteras derefter af domaren, och kontrolle Ireas slutligen dels vid utskriftens kollatio :nerande och dels af den rättsökande sjelf då han erhållit expeditionen. Äfven gra gravationsbevisen uppsättas vanligen af no Iterien och justeras af domaren; i mångt .domsagor användes till och med en tredj: person att kontrollera bevisets öfverensstöm melse med protokollen. Det är sannt, at allt detta kontrollerande ej är i lag före. skrifvet ; men då man besinnar, att doma Iren handlar på sittembetsmennaansvar sam latt hela hans ekonomiska välfärd kan ber derpå, att intet misstag förefinnes; så torde man finna mer än sannolikt, att så verkli gen tillgår, som jag nu uppgifvit, äfvensom att man saknar fullgiltiga skäl att hysa och utb eda misstro till de ifrågavarande doku: menternas tillförlitlighet. Visserligen har äfven jag hört exempel derpå, att bland de mångtusen gravationsbevis, som årligen i landet utfärdes, ett eller annat befunnits oriktigt; men ännu har jag ej hört, att någon fordringsegare blifvit lidande, ty har dhbar alltid haft regress till domaren. Skulle J emellertid så hafva händt en bland måvg tusen, så frägas billigt: kan någon organisation förekomma möjligheten af misstog? Allraminst tror jeg, att den af artikelförfattaren föreslagna, eller att en liggare? öfver inteckoingar skulle finvas på länets kammarkontor och någon hos länsstyrelsen anställd registrator bestyrka gravationsbeviser, kan dertill medverka. Liggarens? vårdare skulle naturligtvis erhålla sina materialier från domaren, och en misskrifning domarekontoret medföljde till kammarontoret och kunde alltså ej af registratorn rättas. Och i allt fall torde erfarenbeten hafva fillräckligt ådagalagt, att på ju färre personer man delar ansvaret för oriktig embetsförrättning af detta slag, dess tryggare är man, att sådan undvikes. Till frågan hör väl ej egentligen den omständighet, att besväret, kostnaden och tidsutdrägten för en hvar, som behöfde ett gravationsbevis, blefve ofantligt mycket större än nu; men jag bör dock i förbigående nämna det, såsom ett ytterligare bevis på det opraktiska i förf:s förslag, Vida bättre är, att anbefalla domrarne att, jemte protokollen, låta på sitt eget kontor föra ett särskildt inteckningsregister; och hypotekskomiten hvars betänkande för närverande lärer vara lagdt under pressen, lärer också föreslagit sådant, ehuru af belt andra hufvudskäl, än misstro till nuvarande expeditionssätt. Dessa register, hvilka skulle hafva karakteren af offentlig urkuud, torde blifva så inrättade, att hvarje egendom får sitt särskilda konto; och det bör derför blifva ganska lätt för den rättssökande sjelf att kontrollera riktigheten af sitt gravationsbevis, Men — som sagdt är — äfven utan dylika register, tror jag fullt och fast, att både artikelförfattaren och de, som lysena till hans råd, kunna med all möjlig trygghet lita på såväl domstolarnes inteckvingsprotokoll som domrarnes gravationsbevis. Så ana hafva utfärdats alltsedan svensk jord började intecknas; och det skulle vara besynnerligt om det förtroende, de under så lång tid med rätta åtnjutit, nu med ens skulle anses förverkadt. Såsom medförande risk, anmärker dernäst ert;kelförfattaren, att man ibland finaer skuldbref, med öfverskrifningar och tillägg, och klagar öfver att sådane få intecknas. Det kan ej nekas, att ordningssinnet lider af att se ofverskrifningar och tillägg i skuldbref, hksom i ivarje annan handlivg; men icke verka de det allra ringaste på inteckningssäkerheten, så snart skuldsedlarne i dylikt skick presenterades vid inteckningens beviljande, hvarom man lätteligen öfvertygar sig, då man jemför dem med den iexpeditionen intagne afskrift. Den, som erhållit eller erbjuder en dylik skuldsedel, kan derföre, hädanefter såsom hitintills, tryggt behålla den mottagna handlingen, och läta artikelförfattarens varning gälla, såsom en yttring af havs individuella smaksinne, men icke någonting derutöfver. Mot ett annat slag af inteckningar varnar artikelförfattaren ännu kraftigare, enär han kategoriskt afstyrker en hvar att mottega gem, nemligen sådane, som äro meddelade i delar af en fastighet och i flera fastigheter, hvilka dessutom, hvar för sig, äro för annan gäld pantsatta. Di man vet, med hvilket bråk och hvilken kostnad intecknings-relaxer äro förenade, skulle det vara ganska hårdt för mången egare af egendomskomplexer, om denna uppmaning togs efter bokstafven och åtlyddes. Jag anser mig derföre böra äfven härom yttra några ord. Onekligen har artikelförfattaren rätt deri, ett det ofta fordras ganska mycket besvärl: att i desea fall bestämma en intecknings rätta förhållande till egendomens värde; men af hvilken kunnig jurist som helst, och företrädesvis vid hvarje exsekutionssäte kan man få det besked man behöfver. Grunderna för ett dylikt bestämmande äro väl icke i nu gällande lag med önsklig nogsrannhet och klarhet uppdragna; men de äro af allmän praxis, i de allra flesta fall, så utbildade, att en kalkyl, så noggrann som lorde erfordras, kan låta sig på förhand uppgöra. Afven denna fråga lärer emellertid hypotekskomiten tagit under behandling. Men jag tillägger här hvad jag tog mig friheten yttra i fråga om gravationsbevisen, eller att man, i afvaktan på nämnda komitås förslag, utan all risk kan mottaga jemväl frågavarande inteckningar, dock naturligtvis först sedan man förvissat sig om inteckningens rätta förhållande till egendomsvärdet. Förstår man ej sjelf att bedöma detta, bör man alltså fordra af gäldenären en af ullt sekkunnig person uppgjord kalkyl. 1 afseende å de inteckningar, som böra inses användbara såsom grundfondshypotek de enskilda benkerna, dritver artikelför-i attaren en sats, som visserligen är betrygsande för bankerna, men som har det felet 1 att vara alltför betryggande. Föga bevanirad i bankväsendet, som jag är, borde jag sanske icke väga yttra mig i ämnet; men 00g förefaller det mig, som om man — i lessa tider af systemati eradt avlopp mot lt hvad enskild bank heter — just ej bör ned sin myckna ifver sträfva efter, och få ut det bästa in i dessa inrättningar. Ärl( let månse ej nog, att man får hvad som ir godt nog, d. v. s. grundfondshypotekert SE TT TATT LEE la rt RA SAN 2 AE