Aftonbladet – 28 november 1867, sida 3

-J den första — dock faller inom det värd hvarutöfver den intecknade egendome2, e ter allmänna antagna grunder, ej får såso! pant gälla. Om tvenne skuldebref, hvar dera å 50,000 rdr, eller tillsammans å 100,00 rdr, i en egendom, som är värd 200,00 Irdr, kunna användas såsom grundfondsh) potek, så frågas: finnes väl någon billight deri, att ej den ena inteckningen å 50,0. rdr, ensam för sig, skul!e få användas, ä ven om den hade den andra å samma bi lopp framför sig? — Mot en man af de T fulländade bankmessighet, som artikelfö I fattaren, vågar jag dock ej längre hålla mi vid denna fråga. Endast den nära till hanc liggande invändning vill jag försöka bemi ta, att nemligen grundfondshypotekerna bör vara af beskaffenhet att lätt kunna realis ras. Jag frågar då artikelförfattaren, 801 bättre än de flesta kan bedöma saken: det verkligen antagligt, att dessa bypot behöfva att plötsligt realiseras? För mi del anser jag mig ega fullt giltiga skäl 2 trö de enskilda bankerna om den redbarht och försigtighet, att sådant ej behöfver ifrå gakomma, hädanefter mera än hitintills Ar säkerheten fullt betryggande — och så dant beror endast och allenast af en försig tigt stadgad proportion emellan hypoteket belopp och pantens värde, — så föreställe jag mig, att bankerna, utan all slags risk kunna visa sina ifrågavarande kunder dej hjelpsamheten, att låta dem behålla såson mera tillfälliga rörelsemedel, första inteck piogen, och nöja sig med den andra, förut satt naturligtvis att denna faller inom ett be lopp, som under hvilka antagliga konjunk turer som helst innefatta full säkerhet fö liqvid. Bland faktorer, som böra verka till för ringande ef inteckningens värde, uppger för fattaren äfven möjligheten, att en intecknar egendom, vid närmare pröfning, befinne tillhöra annan egare, än pantgifvaren. At sådana fall kunna inträffa, är obestridligt men så utomordentligt sällan har det sket och kommer det aft ske, att men väl ka säga att, just från denna synpunkt, inga an dra papper förtjena större förtroende. Ocksi bör jag göra författaren den rättvisan, at han sjelf ganska litet fäst sig vid denne faktor, Har jag bitintills endast haft enmärknin gar att framställa emot artikelförfattaren: uppfattningar, så är det mig nu ettnöje at få sluta, med att med bonom på det lifliga. ste instämma i nästan allt hvad han yttra: om de många olika egendomsvärderingarne. om de ferfaldiga auktionerna, eamt i all mänhet i hans ifran för ändring i utsökningslagarne. Att sådan ändring, länge önskad, ännu ej ekett, kan möjlizen förklaras deraf, ätt man ansett de ämnen, som behandlats af hypotekskomitn, och de, som för närvarande behandlas af rättegångskomiten, först böra tagas i betraktande; Länge kan det väl emellertid ej dröja, innan den gamla utsökningsbalken, med hvad dertill hörer, utbytes mot något mera tidsenligt. De lagstiftningsskter, sm deraf påkallas, böra blifva mindre tidsödande, än man föreställer sig. Endast genom att helt enkelt utstryka en mängd stadganden, t. ex. om dubbla vär: deringar och dylikt, vinnes redan ganska mycket; och, hvad särskildt fastighetskrediten angår, skulle blott det stadgande, stt ett ntecknadt kepital, någon viss kort tid efter det förfallen ränta stått ogulden, äfven är att såsom förfallen anse; säkerligen verka ej mindre till punktlighet i liqvid, än äfven ill panträttens betryggande. Om jag ej minnes orätt, har artikelförfattaren i någon af sina föregående ekonomiska uppsatser äfven uttalat sig för den sistnämnda åsigten, vilken torde kupna realiseras när som helst, enär ämnet stör så der temligen isoleradt. Möjligen bar författaren någon kanal till rikedagen; och min tro är, att han, genom tt framkalla en lag i sådant syfte, skall sagna festighetekrediten vida mer, än kan jort genom de artiklar, om hvilka jeg nn alat kanske alltför länge.