Aftonbladet – 25 november 1867, sida 2

För ett profant öga förefaller allt detta åsom ett missbruk, hvilket kunde och borle stäfjas genom sådan tillämpning af hitnörande stadgande, som antoge till grund, utt hvar och en skall mantalsskrifvas, der ran är bosatt. Om man jemför nuvarande stadgande med det äldre i 5 af 1812 års närofvan åberopade förordning torde det antagande icke vara för djerft, att detta äfven fortfarande är enda meningen, om ock. ordstöllningen härvidlag är såden, att Getta principiella stadgande kan anses vara upp: näfvet genom de följande raderna, hvari en viss valfrihet blifvit fastighetsegafe och niringsidkare medgifven. Detta är åtminstone vår åsigt, och då det knappast är att vänta att den person, som kontrasignerat kongl. resolutionen den 25 Oktober detta år, skali vilja åstadkomma en förklaring i nu angifna riktning, än mindre bereda något förslag, hvarigenom rättigheten att sjelf bestämma skatiskrifningsort göres beroende af någon, lltför kort tids vistelse å det uppgifna stöllet, — hvilket ej heller någon bör förtänka hoaom, — blefve det en verklig välgerning om dylik ändring eller annan bättre kunde ivägabringas genom motion å riksdagen, hvarvid då äfven kv-,qe tages i betraktande, huruvida en särskild skatt, beräknad t. ex. efter innebtvande lägenhet, kunde påföras lem, Om bo i städerna, men undandraga ng att der erlägga kommunalutskylder. Det är verkligen fara värdt, att om man icke i tid vidtager någon åtgärd deremot, de större städerna skola öfversvämmas af landtbefolkningens drägg, medan de, som måste bidraga till den härigenom i väsentlig mån ökade fattigvården, och andra bördor, blifva allt färre och då just de förmögnare äro de, som undgå beskattningen, af denna drabbas så mycket hårdare.