Aftonbladet – 25 november 1867, sida 2

Tack, min fru?, sade grefven och trädde ram. Ah, är ni här?? yttrade hon och räckte honom handen; så mycket värre, men jag an ändå inte taga tillbaka mina ord ? Grefve Raoul kysste fru de Bråvillans hand och sade, i det han såg sig omkring: Det låter som om man sysselsatte sig med mig? Hvilken slump har jag ait tacka ör en sädan lycka?? ?Man tilldelar er äran af ett nyss begånget sjelfmord?, svarade Christine. Oceh ni trodde inte derpå.? Nej, det tillstår jag, ehuru man visserigen kan anse alla dumheter möjliga här i verlden.? ?Jag märker det af det sätt bvarpå man omtalar de obetydligaste historier !? Derpå satte han sig vid fru de Brevillan ch fortforien helt lugn och obesvärad ton: Eftersom man täcks sysselsätta sig med an anekdot, som inte ens skulle förtjena en olats som spalifyllnad i en liten tidningströnika, så vill jag bedja sällskapet att inte ängre oroa sig öfver de Santa Croces öde; ran mår lika väl som jag. Jag tryckte just ryss henus hand mellan kulisserna på Stora )peran. En rörelse af öfverraskning gaf sig luft omkring herr de Sarclay. På det sättet skulle ni kunna få oss att xo att I ären intima vänner, i trots af anekioten om de 500,000 francs?, yttrade Chritine. Anekdoten är sann7, svarade grefve Raoul, ?ehuru den har ett sista kapitel, hvars värmare detaljer jag öfverlemnar åt andra utt berätta för er.? Dessa få ord och det leende, som beledagade dem, uppväckte nyfikenhet i denna leganta krets, som så ogeneradt hade satt