Aftonbladet – 25 november 1867, sida 2

I befallningshafvandes utslag under förklaranj uppgifvet embetsverk ; men vill låta skrifva laf auktoriteterna, som dock härvidlag, att —! så Hvar skall man rätteligen mantals d skrifvas? ; Denna fråga, alltid vigtig emedan den af-!h: ör, hvar man för inkomst af kapital och st rbete skall beskattas, har säkert aldrig hi rarit så mycket omtvistad, som under den jear lrasista tiden, då växande kommunalskat: v: er allt mer och mer synas egga till alle-or anda försök att få betala dessa skatier,!p: cke i städerna, der man företrädesvis älskar h tt bo, utan på landsbygden, hvarest utgif-vi erna till kommunen äro jemnförelsevis lägre. ri Pramgången af dessa försök, som natur-vi igtvis endast ifrågakomma från förmögnare j at amhällsmedlemmars sida, framkallar emel-re ertid missnöje hos den stora allmänheten, vi om ännu aldrig funnit sig vid undantags-ri örmåner, vunna på dess bekostnad. Detih var derföre icke förundrat oss att få emotjs aga flerfaldiga förfrågningar i detta ämne al och vi hafva äfven härom sökt närmare le upplysning i k. förordningarne om mentals.h och Bkattskrifningars förrättande af den 200! Juli 1861. q Om vi icke alltför mycket misstaga ossilh vår uppfattning af denna annars tydliga och h lara förordning, är det missförhällande, e! hvaröfver man beklagar sig, en följd at det de sätt, hvarpå den i mindre bestämda ordalag affattade 3 nu tillämpas. Md Deri stadges nemligen: att mantalskrifvas, der han har enhuar. kalt . a nr eller i följd af sitt vistamde bör inses har ua sitt bo och hemvist?. gt en, måhända mindre lycklig, omskrilning af hvad 5 i den numera upphilna k. förordningen den 30 September 17,42 innehåller derom, att hvar och en var pligtig att låta sig mantalsoch skattskrifve, der han bosatt är eller större delen af året vistas?. Här förutsättes uttryckligen såsom vilkor för mantalsskrifning, att personen i fråga under större delen af året verkligen oppehål sig på mantalsskrifningsorten. ågot dylikt tages numera ej i betraktande vid fråga om mantalsskrifning för personer, som, emedan de innehafva fast egendom eller idka rörelse inom särskilda mantalsskrifningsdistrikter, sjelfva få bestämma och anmäla, på hvilketdera stället de böra mantalsskrifvas. Enligt 1812 års förordning var visserligen valfrihet så till vida medgifven, att den, som i särskilda socknar och provinser egde eller innehade fastigheter, skulle ?å hvardera stället tilll: mantalsoch skattskrifningen uppgifva den ort, der han skattskrifven blifvit eller ämnar sig skattskrifva låta?; men motsvarande staägande i 1861 års k. förordning utsträcker valfriheten äfven till dem, som i olika distrikter drifva rörelse och tillämpas för närvarangs så, att personer, som hafva egendom i ett distrikt och drifva rörelse i ett annat, medgifvas valfrihet. Vare sig nu, att meningen är denna eller att valfriheten endast tillkommer antingen dem, som inom olika distrikter besitta fast egendom, eller dem som på skilda orter idka rörelse, i intetdera fallet frågar man efter, bvar personen bor och vistas. Att man öfverallt tillhåller sådana skattskyldige, som ick2 kunna hänföras till någon at dessa tvenne ketegorier, att läta skrifva sig, der de äro boende, är en sak för sig och hör icke hit. Nog af, att i de nyss uppgifna fallen tankarne verkligen äro mycket delade, och äfven hos de lagskipande auktoriteterna icke fullt bestämda. Enhet i tillämpaingen är således ej att tala om. Än är det en såsom praktikus i residens-staden bosatt regementsläkere, hvilken af konungens befaliningshafvande tillåtes att skattskrifva sig på landet, der han har fastighet och drifver tegelbruk?. Kongl. kammarrätten upphäfver konungens Dm M Fk Fn Fe KH DM ee om de, att personen skall skrifvas i residensstaden, der han är boende, men K. M:t undanrödjer detta beslut och fastställer konungens befallningshafvandes utslag. (Kongi. resolutionen den 16 Februari 1867, kontrasignerad af C. G. Lagercrantz.) An åter är det en skattskyldig, som bor i hufvudstaden, der han stundom mot godtgörelse för timma sysselsätter sig med arbete inom sig i landsorten, der han tillsammans med andra drifver rörelse. Detta nekas honom döma efter handlingarna, troligen kommit att se saken annorlunda, om klaganden, såsom delegare i bruk med underlydande fastigheter, belägna i olika distrikter, ådagalagt? sådant förhållande, som kunnat berättiga honom att der vara mantalsskrifven. (Kongl. resolutionen den 31 Juli 1867, kontrasignerad G. Lagerstråhle.) An slutligen är det en tjensteman i hufvudstaden med daglig tjenstgöring i ett af bärvarande embetsverk, som kongl. kammarrätten med fastställelse af öfverståthållareembetets utslag förklarar böra skrifves i Stockholm, ?der ban förhyr våniog för år och är bosatt? ; men genom resolution den 25 Oktober 1867, kontrasignerad af Gustaf Ugglas, finner K. M:t att då, enligt hvad uppgifvet och icke ?bestridt blifvit, klaganden eger fastighet I inom N. N. socken af N. N. härad, den omständigheten, att han härstädes förhyr Pvåning och der är bosatt icke utgör hinder för honom att, på sätt under flera föregående år skett, jemväl för 1867 låta sig ?mantalsskrifvas inom N. N. socken?. Dessa exempel äro icke de enda; en mängd andra skulle kunna framdragas, om icke de redan anförda vore tillfyllest för att visa, huru omskilftande åsigterna äro. Hvad som derutöfver framgår af alla de handlingar vi gjort oss besväret att genomläsa, är de I skattskyldiges lika eniga, som oaflåtliga äflande att undgå skattskrifning i städerna, bland hvilka Stockholm framstår såsom den på en gång mest fruktade (för beskattningen), och mest eftersökta (för nöjena). serna AED a Tack, min fru?, sade grefven och trädde