Aftonbladet – 25 november 1867, sida 2

honom förment att tillgodogöra sig de fördelar, som komma af öfning i vapnens bruk? Spelet är en duell.? PSummum jus summa injuria! genmälte den vigtige herrn med en orators ömtåliga zest. Christine böjde på hufvudet. Det der var latin, förmodar jag, och det förstår jag inte?, sade hon; ?men om de hemlighetsfulla ord, som nyss träffat mitt öra, skola innebära att herr de Sarclay haft rätt i att begagna sina fördelar till det yttersta, så förnekar jag det.? Ni är partisk, min fru!? Och jag gör mig en ära deraf.? Af er partiskhet? Hörde jag väl rätt?? Fullkomligt.? ?Nyss var jag öfverraskad, nu står jag 1äpen.? Tillåt mig säga, att denna förvåning, om ni låter påskina, synes mig vara belägtad med det ömtåliga temperamentet hos dessa nervösa personer, som få hufvudvärk af en solstråle. Den gör väsen af sig otid. Huru! Man skulle vara vän med en verson med vilkor att försvara honom enjast då, när han har både rätt och allt sken af rätt på sin sida? Men isådant fall ir ju den vanligaste likgiltighet tillräcklig ; let vackra är att förfäkta, att han har ab solut rätt under alla omständigheter.? Detta är orättvisa !? Må så vare; men på känslans område är rättvisan rättvisa.? En dörr öppnades och någon inträdde; itan att ens vävda på hufvudet igenkände ru de Brevillan grefve Raoul. ?Framför allt, öfver allt?, återtog hon ned fualltonig stämma, ?bör man stå på dees sida som man håller af; derför stär jag på hörr de Sartlgys sida.?