Aftonbladet – 25 november 1867, sida 2

emot att få ge ett litet bugg it detta fläckfria rykte, applåderade nu lifligt. Ingenting från herr de Sarclays sida kunde förvåna dem, förklarade de. Medan denna berättelse afgafs, samtalade grefven med fru de Bråvillan, Nå väl, sade hon plötsligt, ?trgr ni nu på okända vänner?? Bländad af den blick hon kastade på honom, fick herr de Sarclay ett anfall af ungdomlig entusiasm och mumlade nästan lika tafatt som man är i dessa den uppriktiga hänförelsens stunder: Ni är en engel!? Christine gick ifrån honom, efter att först ha insvept honom i en flammande blick. Ja, det ondas engel?, putnade halfhögt en gammel minister, som hade lärt sig att läsa i ansigten. Öfverste Guillaume kom kort derefter förbi, och tryckande grefve Reouls hand med den uppriktiga blicken hos en man, som gifver sin aktuing på samma gång som sin hand, sade han: N ?Min herre, några vänner ha lofvat att äta middag hos mig i raorgon; skulle ni vilja göra mig den äran att öka deras antal?? Grefven bugade sig uten att svara. Satans karl!? tänkte han, beröringen af hans band har vållat mig en frosskakniog... Förförelsens dörr var öppnad, och så kom: mer han och släpper in samvetsagget!? Men derpå log han och tillade med en lätt axelryckning: ?Men jag är ju mina trettiofem år. En hvar för svara för sig sjelf, och ödet får svara för resten!? Herr de Sarclay blef en förtrogen umgängesvän i huset vid Rivoligaten. Man såg honom nu mindre på klubben och mindre