Aftonbladet – 25 november 1867, sida 2

sina fina fötter på förtalets elippriga mark. Meddelsamheten hos en person, som just nu anlände från klubben, tilltredsställde nästan genast denna nyfikenhet. Man erfor af denne att markisen af Santa Croces förlust verkligen, mellon kloskan 3 och 4 på morgonen, uppgick till det ofantliga belopp som ryktet hade uppgifvit. En häftig förvirring bade bemäktigat sig honom?, tillade den nykomne; markisen spelade likt en person som inte är herre öfver sig sjelf. Han gaf och tog upp korten med en automats ofrivilliga rörelser. Stora svettdroppar stodo på hans panna och hans torra och hvita läppar förvredo sig under bemödandet att frambringa ett nervöst leende. ZFemhundratusen francs! Låt gå för 500,000 franes!? upprepade han med skälfvande röst. Man visste att han efter utbetalandet af deona summa skulle ega nog och mer än nog qvar för att föra en stor stat utan att sälja en enda häst ur sitt stall eller förminska sitt husfolk med en enda tjenare. ?Min herre?, yttrade då grefve Raoul, ?vi skola, med er tillåtelse, lägga åeido en summa af 10,000 francs, på det man inte må beskylla oss för att ba förspillt vår tid som lekande skolpojkar; det öfriga skola vi fortfara att spela om ända till nästa solförmörkelse. Detta var detsamma som att tvinga SantaCroce att vinna medlen mot sin vilja. Efter ett par timmars förlopp hade herr Barclay också verkligen förlorat tillbaka fyrahundranittiotusen francs. Då detta var gjordt, steg han upp från spelbordet och sade till sin medspelare: Tillåter ni nu att jag för er hem till er?? De som för ingen del skulle haft något