Aftonbladet – 22 november 1867, sida 2

MUSIK. Sjutiofem är hafva nu förflutit sedan ?I matrimonio segreto? för första gången gafs. Det skedde i Wien år 1792, och operan vann vid detta tillfälle så hfligt bifall att, som bekoent, kejsar Leopold, sedan han rikligen undfögnat de deri uppträdande artisterna, lät dem gifva den andra representationen af arbetet samma afton som den första; ett-da capo som åtminstone i omfattning aldrig torde hafva haft sin like. Domenico Cimarosa stod vid denna tid på höjden af sitt rykte. Under mänga år hade han i Neapel täflat med Giulielmi och Paösiello och småningom besegrat dem båda såsom konstnär och såsom intrigör; och sedan han efter den sistnämnde maöstron blifvit förordnad att dirigera de dramatiska muknöjena i Petersburg, var hans anseende ka stort i norden som i södern, då han ändtligen genom ?Det hemliga giftermålet? betryggade sin odödlighet. På svensk scen har detta mästerverk, som hos ingen bildad nation är okändt, gifvits under tvenne olika perioder, först åren 1800—1803, sedan, efter nära femtio ärs hvila, åren 1851—1855. Då det nu omsider i våra dagar äter tagits till nåder, är dei vår lifliga törhoppning att det ärligen en och annan gång mätte från scenen komma musikälskaren till godo. Cimerosa är icke företrädesvis känslomusiker, han eger hvarken Psösiellos enkla innerlighet eller Piccinis lugna, stundom storartade kraft, men i glänsande iderike.