Aftonbladet – 22 november 1867, sida 2

En af sällskapet, den vältaligaste, tog nu till orda och omtalade för grefvionan det äfventyr, som hade egt rum yid ett epelbord mellan herr de Sarclay och markisen af Santa-Crcce. Är det alltsammans ?4 cAlltsammans! upprepade berättaren förvånad. Ja, återtog grefvinnan, utan att fästa sig vid de utrop, som hede afbrutit berättelsen, jag ser i alltsammans ingenting annat än ett parti baccarat. Huro, min fru! det gällde ju 500,000 francs ! 4Det måtte väl vara klart, att då man spelar, så är det för att vinna eller förlora, den ene mer än den andre, det medger jag, men det ena låter sig inte göra utan det andra. cAn den unge mannens förtviflan, som kanhända skall medföra en hel familjs ruin 24 4Var inte den unge mannen myndig? Ah, min fru! Vänta litet! Ni må fördöma mig sedan, om ni finner skäl dertill; men jag har ännu inte talat till punkt. Det är då ert allvar?4 Mitt fullkomliga allvar. Om ni vill diskutera frågan, eå har jag ingenting deremot. Det offer, öfver hvilket man uppstämmer så mycken klagolåt, den unge markisen af Santa-Croce, tillhörde han inte aristokratien i en af våra grannländer? Kom han inte från en hufvudstad, der spelet har burskap? Iror pi att han har tillbragt sin menlösa ungdom mellan de fyra väggarne i ett kloter? Ni tror ju inte det? Nå, hvad är let då man klagar öfver? Den, som går it i krig, äfventyrar att bli särad. : (Forts.)