Aftonbladet – 22 november 1867, sida 2

nämnde äro ej tillstädes, Longuet för sjukdoms skull, de båda andra utan uppgifven orsak. De fyra närvarande medgifva utan motsträfvighet, att de i närheten af den kejserliga vagnen upphäft de rop, för hvilka de blifvit häktade. De neka likväl att detta skulle ha skett efter förut träffad öfverenskommelse; de hade blott helt ofrivilligt gifvit luft åt dagens sinnesstämning. På grund af dessa förklaringar står allmänna åklagaren, kejserlige advokaten Aulois fast vid åtalet mot alla de tilltalade med undantag af den: sjuke Longuet, med hvilken ransakning längre fram skall hållas. Enligt hans öfvertygelse voro de höjda ropen uppviglande. De hade till ändamål en mot regeringen fiendtlig demonstration, sinnenas missledande och lugnets störande på allmän gata. Denna de anklagades afsigt karakteriseras ännu skarpare genom det förhållandet, att de brottsliga ropen uppstämdes straxt före de franska truppernas inskeppning till Civita Vecchia. I sammanhang med denna på grund af fördragen för en allierad makt? vidtagna åtgärd förråda berörda rop karakteren af fiendtlighet och hotelse. Oberäknadt denna anklagelse tilltalar den allmänna åklagaren Humbert, som ej låtit godvilligt häkta sig, äfven ir motstånd mot polisen. Efter denna bindande anklagelse reser sig hr Forny, en ung advokat, för att försvara Menard. Enligt hans åsigt voro de ifrågavarande ropen en ärlig och laglig demonstration. Förfäktande denna sats med stor energi, söker han ådagalägga, att upproriska rop endast kunna vara sådana, som uppmana till uppror. Men — frågade han — huru länge har höjandet af lefverop för Garibaldi varit detsamma som att predika uppror? Dessutom hade dessa rop varit provocerade. De ultramontana tidningarnes artiklar hade påstått, dtt hela nationen önskade interventionen och att då regeringen uppfyllde denna önskan, rättade hon sig endast efter den allmänna meningen. I anledning af detta falska påstående var man berättigad att lägga för dagen, att hela det demokratiska Frankrike afskyr interventionen. Till på köpet var regeringens hållning på den tiden så tvetydig, att hon genom sitt vankelmod föranledde och rättfärdigade de uppstämda ropen. — Vid detta ställe afbryter ordföranden anförandet, emedan denna återblick icke hör till saken. Forny. Nå väl, då vill jag tala om hvad Veuillot...... . Ordföranden. Inga namn! Bekämpa icke de frånvarande. Vill ni strida mot dem, så utmana dem till strid? . Forny. Jag önskar ingenting bättre; tillåt mig således säga, på hvad sätt Union (det bekanta ultramontana bladet) behandlade garibaldianerne, denna lilla hop af unga italienare ..... Ordf. Vi äro ej här för att åhöra en kritik öfver Garibaldis partigängare. . Forny. Under sådana omständigheter afstår jag från allt försvar. i Efter honom uppträdde Bocquet till den yngre Dacostas och Floquet till Ducasses försvar. Floquer (bekant derigenom, att han, då kejsar Alexander besökte justitiepalatset, ropade: Lefve Polen!) börjar sitt försvar med en protest mot den oerhörda åtgärden att belägga hans klient med handbojor och: föra honom fängslad inför undersökningsdomaren. Ordf. Det är onödigt att tala om detta faktum, i fall det verkligen förefallit. Dessutom är det icke till fyllest bevisadt. Iallx fall förbjuder jag.er att vidare tala derom. N Ahörarne besvara detta omätliga missbruk af ordförandens privilegier med mummel, hvilket föranleder honom icke allenast till hoteisen att utvisa åhörarne, utan äfven till en temligen tydlig vink om, att han i nödfall skall anbefalla arresteringar. Härefter fortfar Floquet: Om det i allmänhet finns någon skyldig i saken, så är det regeringen. De unga männen trodde på en 1tast politik hos regeringen och ansågo hvad som gerna sågs år 1859 för tillåtet ännu 1867. Först genom Monitörnoten, som utkom dagen efter dessa rop, kunde de erhålla upplysning om motsatsen. — Många rop ha efter hvarandra varit tillåtna och förbjudna i detta land, hvars regeringar förändras hvart 16:de eller 17:de år (uppståndelse); men aldrig har man upplefvat något sådant fall som det nuvarande, att ett rop, som i går ansågs tillåtet, i dag gäller för förbjudet genom en Monitörnot, som tillkännagaf våra truppers inskeppning, och att de, som i går höjde det, i daj dömas derför. Och om I fällen, mina herrar, 8 visen åtminstone de besegrade, denna lilla hop af hjeltar, som stupat vid Mentana för denstora nationella saken, så mycken aktning, att I dröjen med domen öfver deras beundrare, till dess deras blod torkat och man fått tid att dölja våra chassepotgevärs underverk?? — Denna sista anspelning på ett yttrande i general Faillys rapport om stridan vid Mentana — ett yttrande som man öfverallt i Paris hör med harm upprepas — försatte åhöraresamlingen i häftig rörelse. Den siste försvararen, Laurier, behandlade rättsfrågan med mycken sinnrikhet. För honom ir ett sådant rop som: Lefve Garibaldi!? utrycket af en ide, Garibaldis hedrande. Huru änge, frågade han, har det i Frankrike varit en not regeringen fiendtlig handling att högakta 3aribaldi? Domstolen öfverlade icke länge. Den dömde Iumbert till tre månaders, de öfriga anklagade ill 15 dagars fängelse.