Aftonbladet – 21 november 1867, sida 2

DE WW WEINTET? Bell UU må HUV. Det med dagens post hitkomna häftet af Revue des deux mondes innehåller i sin politiska öfversigt en tillbakablick på hvad som passerat i Italien och uttalar sig derom och om den tillämnade kongressen på följande sätt: De orsaker, den följd af fakta, som åstadkommit den moraliska oro, för hvilken vi varit ett rof, äro icke en gång tillräckligt kända, för att man ännu skulle kunna vara i tillfälle att uppskatta dem med urskilning och billighet. För att anställa sina forskningar, behöfver den allmänna meningen officiella. handlingar, som fattas henne. Den italieoska regeringen borde offentliggöra en öfversigt öfver och skrifterna i de underhandlingar, som hon i två år sökt inleda i Rom. Franska regeringen borde också bekantgöra de varningar, som hon utan tvifvel framställt hos hoivet i Florens, ända från den stund, då förberedelserna till och demonstrationerna i den garibaldiska rörelsen började företagas. Den så utomordentliga händelsen, att hr Ratazzi tog afsked och att man samtidigt lemnade Garibaldi fria händer bör äfven förklaras af den fordne premierministern i Florens i de parlamentariska debatter, till hvilka de romerska an-, gelägenheterna skola föranleda i Italien. Man måste ega kännedom om de verkligen politiska klagomål, som den italienska regeringen kan framställa mot det romerska hofvets handlingar. En hel mängd föregående upplysningar äro således nödvändiga för att bestämma de särskilda kabinettetnas anpart i ansvaret för de missgrepp, som vållat en kort, men blodig och sorglig strid mellan italienarne och fransmänven. Hvad beträffar den beklagliga händelsen, slaget vid Mentana, önska vi, att den må hastigt bli glömd och att den icke må ha den skadliga följden att väcka ett långvarigt agg: mellan två nationer, som icke tyckas vara danade att hata hvarandra. Vi skulle önska, att snabbheten af det hugg, som riktades mot de frivilliges rörelse, åtminstone måtte göra Frankrike den nyttan att förkorta dess intervention. Det militära bestyret är Gud ske lof slut; det är det diplomatiska som börjar. Iden att sammankalla en europeisk konferens, som det skulle tillkomma att definitivt ordna förhållandet mellan Italien och det verldsliga påfvedömet, utgick fråu franska regeringen, i samma ögonblick som hon tillkännagaf och verkställde sin intervention. Detta förslag var korrektivet för vår nya expedition till Rom; det bevisade, att kabioettet i Tulerierna icke ville åtaga sig uteslutande omsorgen om den verldsliga maktens framtid; man tycktes säga till Europa, att det här var fråga om ett intresse af universel art och att man borde gifva Roms ställning en kollektiv och gemensam garanti af staterna. Om man lyckades genom en öfverenskommelse lösa detta svåra pr blem, kuade Italien och påfvedö-! met böja sig för ett enhälligt beslut utan att lida något till sin ära, utan något sken af underkastelse för en enda makts påtryckning, då de på sätt och vis uppfyllde ett slags europeisk broderlighetspligt. Det tillhörde Europas förenade stater att göra försöket. Om en öfverenskommelse blef omöjlig, skulle den underförstådda följden af denna storärtade diplomatiska transaktions misslyckande bli, att Frankrike fritoges från ansvar i den romerska frågan; Frankrike skulle upphöra att vara ensam borgensman för den verldsliga maktens öden; detskulle ej ha att ensamt uthärda striden mot tingens natur. Hvad som pu är i fråga är således en samfälld europeisk handling, af hvilken slutet på den tvist, för hvilken man nyligen utgjutis blod nästan invid Roms portar, skulle bero. Ovisst är dock ännu, om den konferens, man ville sammankalla, verkligen skall kunna sammaniräda och om rådplägniogarne kunna leda till ett enhälligt fattadt beslut. Detta vädjande till den europeiska diplomatiens conceilium oecuminicum har en storartad karakter, det kan man icke dölja för s:g. Kejsaren, som för ett och ett halft år sedan fällde ett så ogynnsamt yttrade om 1815 års fördrag, hvilka hade skapat en gemensam rätt i Europa, inser nu, att för att få den romerska frågan afgjord, är det nödvändigt att underställa den en domstol för den allmänna rätten, bestående af alla makter, som voro undertecknare på kongressen i Wien. Han sammankallar till konferensen de katolska J och de protestantiska eller schismatiska makterna, de stora och emå staterna. Allaäro inbjudna. Spanien och Portugal, så väl som Sverge och Danmark, sjelfva de neutrala makterna skola deltaga i öfverläggningen. Man kallar dit Belgien, och vi inse icke, hvarföre man icke skulle der gifva plats åt Schweiz. Vi upprepa det, planen saknar icke storhet. Ar den praktisk? Kan denl! leda till positiva resuitater? Här börja tvifvelsmålen. Den italienska regeringen har med den skarpsinnighet, som utmärker henne i den diplomatiska konsten, med det berättigade förtroende, hon hyser till den nations rättigheter, som hon representerar, och den riktiga instinkt, hon har i afseende på den europeiska rörelsen, genast anEE SR NR Se Vesa huru många hvita köper man inte här på avd ES 0 hå 1 RE AN a a mm