Aftonbladet – 21 november 1867, sida 2

huru många hvita köper man inte här på boulevarderna för 25 louisdorer!... Jag har en femtio stycken, som vid minsta tecken skulle trafva för min räkning som lika många hyrkaoskhästar.? I alla kinkiga underhandlingar, der det fordrades takt och väderkorn, affärsvana, skarpsinnighet, smidighet, verldsmannens älskvärda egenskaper och affärsmannens praktiska blick, använde man honom gerna, och framgången motsvarade nästan alltid finansfurstarnes förtroende. Af vinsten tog herr de Barclay sin andel. Han hade besökt alla Europas hufvudstäder och öfverallt knutit förbindelser, af hvilka han sedan visste draga fördel. Ambassadörer och dansöser, alla kände han. En tysk i Frankfurt, hvilken handskades med millioner, liksom en indisk jonglör handskas med sina käppar och kulor, försäkrade, att om han hade velat göra bruk af sina makalösa egenskaper, så skulle han kunnat bli en af Paris rikaste penningfurstar. Olyekligtvis?, tillade han, ?finns det en flaga i detta instrument eljest af så god halt! Allt efter herr de Sarelays nyck är denna flaga blond eller brunett, och allt efter omständigheterna heter hon Isabelle eller Constance. Raoul, för hvilken infallet omtalades, höjde på axlarne. Enfaldiga menvirka!? sade han, utan minsta aktning för kassakistans majestät, om hade fällt uttrycket. Om jag inte älskade dessa emå täcka flagor, hvad skulle jag då med alla de pennivgar, fom ösas öfver mig? Jag skulle då ha nog af en ookhållares inkomst. Raoul hade en jernhelsa, som trotsade illa ansträngningar. Hans studentkamrater susde icke påminna sig att någonsin ha sett honom sjuk. Antingen han reste till Lissabon i rötmånadens värsta hetta, eller ill Petersburg i den skarpaste vinterköld, å kunde man tro, då han kom bem igen, utt han endast hade gjort en liten utflykt ill Fontainebleau.