Aftonbladet – 20 november 1867, sida 3

Christine lefde, som sagdt, mycket med i verlden, och mottog och besvarade en stor mängd visiter; hennes modehandlerskor upptogo äfven en icke ringa del af hennes tid. Det skulle vara svärt att räkna antalet af de timmar som hon offrade på nya moder och tusen bagateller, hvilka uppfylla några parisiskors lif. Emellertid fanns det redan nu dunkla punkter i hennes dagliga lif, — ett dunkel, som dock var genomskinligt för denna flock af nyfikna qvinliga lättingar, tom vandrar från den ena salongen till den andra. Erfarenbeten och minnet hjelpte måhända hennes rivaler att ana hvartill grefvinnan använde dessa tvetydiga timmar, hvilka man skulle kunna benämna de qvinnors skymningsstunder, som ha den olyckan att vara på modet. Herr de Bråvillan fortr att älska henne. Hans kärlek hade öf vergått till tillbedjan. Ar icke detta ord tillräckligt att förklara allt det oförklarliga i en sådan förblindelse? Några män, gom hade tillryggalagt passionernas ålder och dem umgängesförhållandenas slump bragte i beröring med grefvinnan, bedömde henne med stränghet. På samma gång som de i sina förtroliga kretsar yttrade sig om henne med denna förbehållsarhhet, som vanan vid ett fint umgänge förlänar, var just denna förbehållsamhet så betydelsefull, att den satte ett bränmärke på hennes uppförande. Ingenting häraf återföll på öfversten. : Det föll ingen in att le då han inträdde med Christine i ett sällskap, der det var uppenbart att hon icke infann sig blott och bart för att låta beundra gin lysande toilett. Herr de Brevillang olycka kommer af en dygd, som utgör ädla själars klarhet, förtroendet?, yttrade en nn Verlden visar en gränslös mildhet mot