Aftonbladet – 18 november 1867, sida 2

förälskade lejonet?... Och ser du, han är verk ligen förälskad. Då jag vid Guillaumes sida sitter i der vackra loge, som är min egen, under en re presentation af Robert, kan jag inte låta bl att le i det ögonblick Berthram, som hålles Raimbauts arma trolofvade kufvad unde! sitt hot, sjunger med förfärlig stämma: Dv skall mig nu tillhöra! Jag ser på Guillaume, han ler också, och jag läser i hans ögon evigheier af förtroende och tillbedjan. eDu kan inte göra dig ett begrepp om den atmosfer som man inandasi denna stad. Den är ganska riktigt mina drömmars Paris, glänsande, bullrande, ombytlig, rörlig, eggande, full af öfverraskningar och löften. enerverande och berusande; sök, uppfinn, ana, och du skall ändock icke kunna mäta djupet af denna glödande ugn. Jag lefver här i en brusande hvirfvel: jag är omgifven af all upptänklig lyx, och trängtar efter ännu mera. Hvad då? Jag vet inte. AN öfverlägsenhet är mig förhatlig. För en timmes seger skulle jag kunna sätta hela min existens på spel. Qvinnorna förlora så sällan, äfven då de förlora: det finnes ailtid en sista trumf som ger dem vinsten. Jag vill inte vara okunnig om något som bereder själsskakning. Jag har hört qvinnor a min lycka. Jag har lofsjungit den ögre än de! Stackars fjollor! Sällheten ligger icke i det man eger; den liggeri det man åtrår. Och jag förtäres sf en törst som ingenting kan släcka! Jag såg häromdagen på en fest en ung man som behagade mig. Ar han ung? Ja, nästan ännu. Man sade mig icke hans namn. Jag öfverlemnar åt slumpen att bringa oss i beröring med hvarandra. Du har frågat mig om jag skulle kunna älska. Hur ken jag veta det? Det skulle roa mig rätt myc