Aftonbladet – 18 november 1867, sida 2

Ön gä Sf re nb RE dd oranga Re Brr ye ANNE AE nn år, utan ännu mera på den förvånande delsefallheten i de estetiska fejderna. Vår m ublik var då och är — jag bade så när bi gt lyckligtvis — ännu blott föga intressem ad i de stora estetiska frågornas afgörande, d eh man förstår derföre först då den omåttI v iga hetsighet, hvarmed sådana strider som gg ill exempel ?Demringsfejden? fördes, när lic nan lägger märke till, att de estetiska in-le ressena på alla punkter genomkorsades aflo volitiska eller sociala — just af den art, om voro väl egnade att försätta hetsigt)H lod i kokning. Nu hör det dock till sälllf yntheterna att man begagnar poesien och v len estetiska kritiken såsom vehikel förli 1itanför stående sympatier eller antipatier,a och det gör ett mycket frimmande intryck, In vär man i det just nu utkomna första ban-v let af den i Kjöbenhavn började upplagan ji if Welhavens samlade skrifter förnyar be-l sentskapen med en af bilagorna i ?skym-s ningestriden? — för öfrigt en af de svagalr ste — nemligen den år 1832 utkomna lilla la skriften ?Henrik Wergelands Digtekunst og ls Polemik ved Aktstykker oplyste?. När för-!r fattaren sjelf i förordet till den nya upp-le lagen yttrar, att ?denna bans tidiga periodsy skrifsätt nu förefaller honom nästan främ-t mande och att han i dessa ungdomsdagar dc hade, jemte djup känsla för en författares j pligt och ansvar, mycken stridsifver och s halft moteträfvigt drogs med in i fejden, js innan han sjelf var riktigt vapenrustad —Ic så är det naturligt, att de på mänga ställen f till en komisk grad obändiga utbrotten af lr denna ?stridsifver? måste förefella oss unga ! dubbelt främmande och vi ha svårt att för-1 stå, hvarföre ett uteslutande polemiskt ar-1 bete såsom detta nu ansetts värdigt att in-i föras i en samling, hvars renhet och ele! gans det icke skulle ha varit svårt att be-. vara obefläckade. Nå, sitt intresse har det . i alla fall med afseende på den tidens ka-l rakteristik att träffa sådana tiraderi en skrift !. om en annan författares skaldekonst som j. denna: På laglig väg ckulle jag väl kunna vinna all den upprättelse jag Peköfde; men detta omak gitter jag icke göra mig med en menniska, som genom så mänga lumpenheter slutligen bar aftvungit mig det djupaste förakt och dessutom vid alla sina steg utvecklar brodden till sin medborgerliga upplösning? 0. 8. Vv. 0. 8 v. — kort sagdt, idel prossiska parafraser af hvad han är 1830 på vers ropade ti!l Henrik Wergeland: Hvor lenge vil du rase mod Fornuften, Hvor lenge svinge Don-Quixotisk Sper? — Ser du da ej, din Svermen om i Luften Er kun en Dalen mod et bundlöst Kjzer? O, klag da ej, at du for höjt mon stige Til ret at skattes af din Samtids Aand! Hvad Kunst, at drive om i Tangers Rige, Naar man har skilt sig ved Fornuftens Haand? Din Rang du sikred dig med tusend Stemmer: Rang blandt Parnassets Daarekiste-Lemmer.? När detta och annat dylikt nu åter blifvit framdraget i dagen, har det, trots det intresse, som knyter sig vid allt hvad som utgått från Welhavens penna, icke kunnat anvat än förundra oss något, emedan det belt säkert beror på ett missförstönd, att hvarje dokument i denna strid skulle ha fortfarande värde, om man också med rätta har funnit, att striden haft en vidtomfattande verkan, att den för hela samhället varit väckande och fruktbar?. Att ?Demringstriden? fick den betydelse, zom blef händelsen, är visst icke att tillskrifva de — med undantag af sjelfva ?Demringen? — temligen värdelösa litterära skrifter, i hvilka den fördes, utan välsnarare den omständigheten, att den sammantröffade med en brytning i hela folkets själslif, och hvad historien behöfver minnas af denna brytnings litterära fenomener är knappt stort mera, än hvad som är bearbetadt i ?Henrik Wergeland og hans Samtid?. Stridens detaljer ha nu icke annat än en simpel skandalhistorisk betydelse, och om meningen med den skildring af Demringstriden?, som en norsk författare har börjat i ?Ny illuetrerod tidning, är att bevara alla de plumpa detaljer, på hvilka striden var så rik, för litteraturhistorien, måste vi uttala såsom vår bestämda åsigt, att det är en dålig tjenst författaren — för öfrigt onekligen i den bästa afeigt, men med ett alltför långt drifvet alexandringkt nit, bevisar sitt fädernesland. Men det är icke bär rätta stället att längre dröja vid minnena från denna stridbara: tid. Jag vill blott helt lätt vidröra och med några alster framhålla, huru liten rättighet man har att inför samtidens visserligen i och för sig föga behagliga publicistiska ton uppträda såsom ovilkorlig luudator temporis acti. Ännu ett ganska slående exempet vill jag tillåta mig att anföra, som jag har funnit i de framför mig liggande korrekturarken till en samling Breve af Henrich Wergeland?, hvilken om några veckor skall erhålla offentlighet, och som utgifves på P. T. Mallings förlag af samme H. Lassen, hvars nyss nämnda förträffliga bok om Henrik Wergeland og hans Samtid? säkerligen bar funnit talrika och intresserade läsare i Sverge. I ett kort privat bref hade Wergeland frågat en vän, om denne icke var i besittning af alskens Skrabsammen af Böger i vort Sprog, som han uden Savn kunde afse? och som han kunde gifva honom till ett allmogebibliotek, hvilket han (Wergeland) tänkte grundlägga. Det var skrifvet år 1829 och kom vid ett tillfälle i händerna på en af Wergelands många motståndare. Här synas orden alekens Skrabsammen? ha blifvit understrukna och — sex år derefier, under Demringstriden, blefvo dessa i ett enskildt bref utkastade ord begagnade i tryckt skrift, för att göra hans sträfvanden för sllmogens upplysning misstänkta. Detta var den tidens I begrepp om polemisk anständighet, och med I dem för ögonen går det icke an att vänta, latt vi ännu skulle ha uppnått någon färBb BMI ÖRA EE Filen förälskade lejonet?... Och ser du, han är verkligen förälskad. Då jag vid Guillaumes sida sitter i den