Aftonbladet – 18 november 1867, sida 2

kraxade i tid och otid varningar, dem ingen brydde sig om. Olyckor komma, säer du. En sceptiker i våra dagar, som orntiden icke skulle ha gifvit en plats i de vises antal, har sagt: Allting kommer. Jag vet att olyckan trampar oss på hälarna; men jag vet också att ungdomen förgår och kan af ingenting ersättas. Jag är ung; drag slutsatsen sjelf. förde du väl detta kloka a fordom, då du med smekande hand och beundrande ord strök mina lockar? Du är skön, sade du till mig, och du önskade mig en af dessa älskvärda prinsar, som numera endast lefva i ammors och tanters inbillning. Du prydde min unga lekamen med de skönaste tyger som du kunde finna uti vår lilla stads enkla och anspråkslösa butiker; du invigde mig, kanske utan att veta det, men outtröttligt, i medlen ait tillfredsställa en allsmäktig fåfänga och njutnivgslystnad. Din ömhet kom mig att tro ait jag var af drottningars blod, och det föreföll dig underligt att icke hela provinsen låg för mina fötter. En dag trodde du att din dröra höll på att förverkligas ... Det var icke en prins som infann sig; men den, hvilken jag icke behöfver namngifva och i hvars armar din oförsigtighet kastade mig, egde rikedom, ungdom och skönhet. Du känner upplösningen af denna herdedikt, — Kapten Berthier skulle ha dödat oss, om han hade erfarit dessa alenskaper! ... Den har lagt bly i ett som icke brådskade med sin ömet... CSe så, var nu icke längre orolig! Jaj är klarsynt emedan jag icke älskar, oc han, öfversten, älskar mig. Fattar du skilnaden? Jag eger hela styrkan, liksom han bar svagheterna. Du påstår att han är ett lejon? Här du då glömt fabeln om Det