Aftonbladet – 18 november 1867, sida 2

Jen del af nationen, på hvars vägnar presIsen gifver sig ut för att tala, att den tvärt insigterna angår, så kan det måhända vara -I terna, som inviga sig åt pressens! tjenst för : längre tid; men beträffande meningarne kan Idet med säkerhet påståg, att icke var yttI baldi ouppbörligt fört en så egen, icke blott Jatt vineten ungefär skall bli densamma som STOCKHOLM den 18 Nov. Bref från Norge. (Från Aftonbladets korrespondent.) Kristiania den 13 Nov. När jag oftare, än vid första ögonkastet kan synas nödvändigt, och åtminstone oftare, än jag i sjelfva verket önskar, återkommer till hvad som försiggår i den norska pressen, så är det icke derföre, att jag öfverskattar pressens betydelse och makt i vårt land eller anser hvarje tidningsartikel, som inom år och dag löper af stapeln, såsom ett så märkligt fenomen, att den har anspråk på uppmärksamhet äfven hos mina svenska läsare, utan derföre att det intressanta i afseende på den norska pressen är, att hvarje mening, hvarje längtan eller sinnesstämning, till och med den oklaraste, som på en viss tid rör sig i folket, kan få taga till ordet i denna press, emedan alla röster här kunna få blanda sig med den mest obegränsade frihet — eller förvirring. Har man någonsin i något af Europas södra länder varit vittne till ett eller annat misslyckadt försök att få till stånd ett af dessa ordningsfulla, sansadt diskuterande, i sträng Pontare ordning hållna folkmöten, vilka endast det kallblodiga England tyckes känna hemligheten af, har man hört de tusen rösterna från församlingens alla munnar höja sig på en gång och sett alltsammans sluta med ett äkta demokratiskt slagsmål, med ett ord bivista något af de uppträden, som åskådarne af fredskongressen i Geneve förmodligen fingo åse, så kan man något så när bilda sig en föreställning om hvad man kan få se och höra iden norska pressen. Hvarje gång någon reformatorisk själ uppträder för att tillöka den långa anklagelseskriften mot vår press med en ny post (— för att till slots naturligtvis utstöta den längsynnerligen djupt känd lucka? i vår litteratur fylld genom en ?ny pressorgan? —), måste vanligen några ord af en högt aktad polemiker göra tjenst såsom motto. Detär hvad advokaten Dunker yttrade i sina bekanta ?Flyveblade? under ståthållaretvisten är 1859—060, att ?det inom vårt eget lands gränser är allmänt kändt, att vår dagliga press är så långt ifrån vara representantför de insigter och meningar, som finnas hos om ofta, och det i de vigtigaste saker, saknar både öfversigt och bevisning?. Hvad sannt, att det icke alltid är de bästa krafrandefribeten större i den berömda ark, der Noach hade samlat alla jordens talande och ieke talande djur, än den från urminnes tid har varit och förmodligen alltid skall fortfarande vara i den norska pressen. Samma är som påfven i Rom och Garifaktisk, utan äfven rhetorisk polemik — ea polemik, hvari åskådaren ieke alltid kunde skänka medlen, formen sitt bifall, ehuru han måste egna målet, innehållet sin sympati, ha vi också efter råd och lägenhet fått oss en dylik tornering — ett fenomen, som föröfrigt kvappt en gång af sjelfva kämparne kan tilläggas den verldshistorisks betydelse som det, hvars utveckling i en följd af år hållit det katolska Europa i en så feberaktig spänning och som jag nu icke heller skulle ha vidrört, om det icke genom ett nytt utbrott, hvars make i våldsamhet man på senare åren knappt har sett, hade gifvit ett eklatant bevis på den obundenhet, man trott sig sakna i den norska pressen, men som sannerligen nu har visat sig finnas i fullkomligt tillräcklig grad. Hvad sjelfva den strid angår, som under de sista veckorna har rasat mellan Morgenbladet på ena sidan och Drammens Blad samt en skämttidning i Kristiania Vikisgen på den andra, så ha dess detaljer föga eller intet intresse och skola knappt heller få det, till och med om vår Garibaldi från det Caprera, till hvilket han genom påfvens tillmötesgående kunnat draga sig tillbaka, skulle fortiara att leds sina krigsberusade, men tiil regulier strid föga egnade skarors fribytaretåg. Hvad segrarens ära och hedera angår, så har det redan nu visat sig, för de två björnarne, hvilka i salig Mänchhausens närvaro åto upp hvarandra så grundligt, att endast en helt liten svansstump fanns qvar. Någon verklig vinst skall santansfulla hjertesucken efter att få en så! nolikt endast tillfalla Kristiana fattigkassa i form af böter för injurier. Och såsom förut skall påfven äfven efter denna dag sitta lagn qvar på sin stol och garibaldianerna dyka upp än här, än der i sina röda skjortor och sin öfriga vildekostym. De passai sjelfva verket så väl för hvarandra, supplera hvarandra så ypperligt, att det nästan skulle vara beklagligt, om en förhastad bemedling kom och upphäfde de båda i en högre enhet. Om man emellertid af det för mera sensibla nerver onekligen temligen obehagliga intryck, som det gör att bevittna dylika scener, vill draga någon slutsats i afseende på pressens förfall och påstå, att en omkring sig gripande vanmakt och talentiöshet paras med en ellt odrägligare råhet, så tager man säkerligen fel, åtminstone i den sista punkten. Jemför man tonen i nutidens polemik — till och med när denna öfvergår till vilda skällsord och oartikulerade skrik — med hvad som var dagens vanliga kost för ett fjerdedels århundrade eller längre sedan, så kan man dock märka ett framätskridande — om också mycket långsamt — till det bättre, till litet mera humanitet. Och jag tänker här icke blott kraxade i tid och otid varningar, dem ingen brydde sig om. Olyckor komma, säver dun En scevptiker i våra dagar, som