Aftonbladet – 18 november 1867, sida 2

bränvin och absinth. Herr de Bråvillan var den ende eller nästan den ende, som icke märkte dessa tecken. Femte hapitlet. Alltsedan sin ankowst till Paris underhöll fru de Brvillan en brefvexling, om ock temligen oregelbunden, med iru Esteve, åt hvilken hon enligt sitt löfte hade alstått det lilla hus i hvilket hennes bror hade aflidit. Genom vanan afstängd från all förtrolig utgjutelse, öppnade sig hennes själ ryckvis och liksom skakad af häftiga stötar, för denna hennes ungdoms undergifna och medgörliga ledarinna. Christine gick till och med så långt i dessa förtroenden, att hon meddelade henne saker som ofta voro onödiga och stundom rent af komprometterande. De slugaste och mest inbundna varelser hafva dylika ryck af oförsigtighet, som icke kunna förklaras annorlunda än genom menniskonaturens stöndiga motsägelser. En satiriek tänkare har någonstädes yttrat, att om ran kunde se menniskoanden och menniskohjertat nakna, så skulle man med öfverraskning finna att de äro sammansatta af olikartade stycken och bitar, likt en arlequins-drägt. En färg är måhända öf. vervägande och bestämmer en karakter, men huru många skiftningar? För att gifva en trogen föreställning om de rörelser, som beherrskade Christines själ vid denna tidpunkt, då hennes lif hade sia blomningsstund, vilja vi här meddela några utdrag ur dessa bref, i hvilka hon icke beslöjade sitt språk. tDu påminner ar skref hon, som per fa profeter, hvilkas namn le engden har förvarat Och som i mänga och länga år