Aftonbladet – 16 november 1867, sida 3

nötning mot och justering af hvarandra. Bibel och naturkunskap i ortodozins tidehvarf. Af teologie professor Diestel i Jena. Öfvereättning. Westerös, hos C. M. Sjöherg 1867. Sedan nägon tid tillbaka utkommer hos br C. M. Sjöberg i Westerås en serie af öfversätlningar viaf nyare tycka teologiska arbeten, alla tillhörande den mer eller mindre bestämdt utpräglade frisinnade riktningen inom vetenskapen och några egande till sina författere vidtberömde och aktade lärde. Antelet af de sålunda till vårt språk redan öfverflyttade arbetena torde nu utgöra 8 å 10, bland hvilka äro skrifter af män sådane som Rothe, Dieste!, Beyschlag m.fl. Den stora del af vår läsund het, som med uppmärksamhe våra dagar allt häftigare uppb den mellan den ortodoxa auktoriteietron och den sjelfsländiga forskningen, har genom dessa öfversättningar blifvit caw i tillfälle att förskaffa sig en lätt tillgänglig käonedom om åtskilligt af det raärkligare, bland de sista årens produkter inom den liberala teologien i Tyskland. Vi skola framdeles tid efter annon något närmare sysselsätta oss med dessa skrifter och göra för i dag början med det ofveananförda arbetet af professor Diestel, en lärd orientalist och teolog i Jen. Detta arbete sk sig såtillvida fråa de öfrige till samma serie hörande, att det ej har blott ett teologiskt utan lika mycket eft kultorhistoriskt intresse. Arbetet utgör nemligen en historisk framställving af de olika uppfattningssätt af underverkens betydelse och möjlighet, som varit rådande uuder olika perioder af bildningeos historia. Författaren gör härvid till sin uppgift att visa huroledes i jemnbredd med den stigande kulturen och förståndsbildningen alltmer och mer den tendensen gjort sig inöm teologien gällande, att, såvidt möjligt, söka med fö: ståndet intränga i det s. k. öfvernaturlig väsende, att förvandla det hittills såsom obegripligt ansedda till ett åtminstone i vågon mån begripligt. Förståndets oeftergifliga fordren att inom alla områden, inom naturens såväl som inom historiens, se motsägelse löshet och seammanbang, samt att fatta Guds allmakt såsom innpebä:ande ett verkande efter eviga, i Hans väsende grundade lagar, icke såsom varande en rhöjlighet för Honom att — enligt den ortodoxa teologiens mening — efter godtfinnande göra Pbvad helst Han vill?: — detta i våra dagar till full medvetenhet vaknade förstånåsbehof har under ingen fösegående tidsperiod varit helt och hållet försänkt i slummer. Numera väcker det naturligtvis endast medömkan och åtlöje i stad och land, när t. ex. en högkyrklig prelai uppträder för ett salfvelsefullt tillkännagifva alt en inträffad missväxt och hungersnöd är att anse fåsom ett Guds straff, derföre att otron? haft djerfheten ifrågasätta bibliskhetea och sanningen af vissa dogmer i den 8. k. rena läran?. Men äfven under långt mindre bildade tider än vår, skulle dylika vanvettiga utgjuielser kupnat framkalla all varliga protester. Icke alltid hafva teologiens målsmän hyst slika vidunderliga föreställningar om betydelsen af Guds sllmakt och om sättet för Hans verldsregering, som de, hvilka pu omfattas af vår statskyrkliga ortodoxis koryfeer. Intressant är 1 detta häoseende professor Diestels redogörelse för Augustini, den store kyrkofadrens, ställning till uondrets begrepp. ?Hoa honom, den stränge supranaturalisten, skulle man förmoda, att han, i blinken skulle nedslå hvarje betänklighet (med afreende på verkligheten af undren) med åberopande af Guds absoluta frihet och allmakt. Likväl eger motsatsen rum. Augustinus framhåller, att man ej genast bör taga sin tillflykt till ?divioa suctorilas?, till den gudomliga allmakten, för hvilken allting vore möjligt. Fastmera pärmar han sig, erinraude om ett Gud just befallt oss forska efter hans ordningar, till idn om en naturlag och söker i mångfeldiga vändningar uppvisa att utvecklingen ledes af förnuftiga orsaker (?eauee rationales?). Epligt Augusfinus har den gudomliga handlingens oinskränkta frihet sin regel i satsen: nivil contra naturam? (intet kan ske i etrid mot naturlagarne?). Efter ait hafva redogjort för uppfattningen af undret hos då förnämsta representanterna af teologien under skolactikens tidehvarf och den senare medeltiden, öfvergår professor Diestel till Luthers åsigt om undrets vigt och betydelse. Hos den store reformatorn ligger hufvudvigten städse derpå, att vishetens, rättfärdighetens och godhetens egenskaper hos Gud äro mycket högre än. blotta maktens?. Derföre blir äfven den andliga sidan af undret den han företrädesvis anser förtjient af uppmärksamhet. ?De under, som ske på själen, äro mycket större än de, som ske på kroppen.? De största och undransvärdaste undren?, säger Luther, bar Kristus gjort, sedan han farit till himlen, der han triumferat öfver verldens herrar.? I jemförelse med dessaden andliga!