Aftonbladet – 16 november 1867, sida 3

vid den fasta folkskolan, och mången dräng eller piga på !andet har lika goda om icke bättre vilkor än mången lärare eller lära ringa vid smöskolan.? Här, om någonsin verlden, har snälheten bedragit vishetwn?. Det tredje kapitlet, Om folkskolans verk ningar, är deladt i tre afdelningar: Om upp fostrans och undervisningens verkningar i religiöst afseende, Om uppfostrans och undervisningens verkningar på det medborgerliga lifvet samt på hevalifvet samt Om folkskolans verkningar I fråga om kampen mot de yttre naturförhållandena eller om strängare arbete och derpå beroende förkofran. En mängd behjertansvärda anmärkningar uitelas i dette kapitel och de, som icke dela alla författarens äsigter, skola erkänna sig af honom hör erhålla åtminstone tankefermenter och uppslag, Särskildt gendrifver författaren den fördomen att folkskolan skulle tendera till fienctlighet mot kristendomen. Tänkom oss de gemla tiderna då vidskepelsen urartade till trolldomsväsende, föriöljelserna till blodiga utrotelsektig — skulle väl sådant varit möjligt, om icke okunpnigheten gjort massorna redlösa i ifrarnes händer och mottagliga för förryckthetens smittor? Skulle väl, i våra dagar, nägot eå ursinnigt och befängdt som Erik-Jansenismen och Mormonismen eller hvad de allt heta, dessa nya förvillelser och bedrägerier, få något större makt att gripa omkring sig annorstädes än der, hvarest okupnigheten ännu ligger tuvg öfver själarna och hindrar dem att se, att skilja mellan de enklaste sanningar och de största dår-! skaper eller bedrägerier?? Till svar på den ofta upprepade meningen, ett skolan skulle draga folket från det hårda arbete, som vårt klimat ålägger oss, och gifva det läslust i stället för arbetslust, anför författaren bland annat ett högeligen märkligt yttrande af Nonnen, enligt hvars åsigt det till betydlig del är folkskolan, som fört vårt jordbruk framåt. Arbetets sista afdelning, den historiska öfversigten ef folkskolans ställning i den civiiserade veriden, är rik på uppgifter och Jata, hvilkas uppsökande och sammanställande säkerligen kostat författaren betydlig möda. Vi öneka den varme, högsinnade förfatia ren mod och heleg, att utan misströstan och örstässning, med stigande klarhet och konentration, kunna fortgå på den vi vilken vi nu betraktat honom. Vi under krifva icke alla hans åsigter; men ?man ör icke revolutioner med rosenvatten?, sade 3arråre, och folkskolans angelögenbet föres. cke tamt och menlöst framåt med blott en idas meningar, utan genom måvuga sidors vötning mot och justering af hvarandra.