Aftonbladet – 15 november 1867, sida 3

dan domare svårt förbrutit sig mot den gamla, äfven af vår lag antagna grundsatsen: ?Qvisqvis esumitur bonus, donec probetur contrarium.? et skulle derföre enligt 1734 års lag af borgenärerna visas, att gäldenären gjort sig skyldig till vårdslöshet, innan han kunde dömas derför. Det faller sig helt naturligt, att insändaren från detta misstag i fråga om evisningsskyldigheten kommer till den äsigten, att, Penligt 1734 års Ej i allmänhet gällt, att gäldenären skulle för fulla betalandet af den i hans första konkurs bevakade skuld ansvara med all den egendom som efter konkursen honom tillföll — ett antagande, som helt och hållet strider mot erfarenheten om 1734 års lags tillämpning uti ifrågavarande fall, Insändaren anför 32 af nu gällande konkurslag som mnehåller: Gäldenär svare med den egendom han i framtiden ärfva eller förvärfva kan, der ej annan öfverenskommelse i laga ordning träffad blifvit, till fulla gälden, ehvad den i konkursen är bevakad eller icke, och vill deraf göra den slutsats, att som fordringsegaren för sin, vare sig bevakade eller icke bevakade fordran är ?ovilkorligen betalningsberättigad, bör han äfven ega rätt välja hvilket som helst af de medel lag tillstädjer eller anvisar, vare sig utmätning eller konkurs, samt att det för borgenärerna, vare sig de äldre eller de yngre, är en ovilkorlig rätt att i den ordning lag medgifver påfordra konkurs. Genom att antaga såsom redan styrkt hvad som skall bevisas, nemligen att hvarje betalningsberättigad eger använda, vare sig utmätning eller konkurs, har insändaren trott sig hastigt nog kunna lösa den nu omnämnda lagfrågan, men genom dylika antaganden kan man Ilust icke påstå att ämnet vinner någon utredning. Vi hafva nemligen alltjemnt framhållit den åsigten, att en borgenär för sin bevakade fordran visserligen är ovilkorligen betalningsberättigad, men icke derföre eger använda konkurstvånget mot gäldenären och vi hafva redan förut gifvit skäl för denna vår åsigt. Då insändaren efter inhemtandet af den af honom citerade 32 fortsatt sin läsning, har han i den följande eller den 33 icke kunnat undgå ått inhemta huru långt gäldenärens ansvar för en i konkurs bevakad fordran sträcker sig. Denna säger nemligen: ?Ej må borgenär, sedan gäldenärs egendom blifvit afträdd till konkurs, den der ej afelutate genom sådan förlikning hvarom i 94 förmäles, å gäldenär erhålla bysättning för fordran, som blifvit i konkursen fodkänd eller kunnat i konkursen bevakas, utan så är att borgenären visar skälig anledning det gäldenären undandöljer tillgång, som honom efter konkursen tillfallit och gäldenären i sådant fall ej gitter inför domstol eller konungens befallningshafvande, å tid som honom förebättes, I med ed styrka att han sådan tillgång ej eger.? Denna som någorlunda tydligt utpekar den väg en borgenär har att gå, för att utfå en forTdran som blifvit i konkuts bevakad, eller kunnat bevakas, här insändaren i sin uppsats icke ansett förtjeha någon uppmärksamhet, och detta ehuru :n utgör ett bland de vigtigaste lagrum för besvarande af den fråga som utgör föremålet för vår diskussion. Berörde besvarar också i tydliga ordalag insändarens fråga, huruvida en genom dom fastställd fordran skulle å något enda hänseende kunna epa sämre rätt, än fordran hvars giltighet domstol icke ens haft tillfälle pröfva?. Den eger nemligen ickesämre rätt till betalning ur gäldenärens tillgångar, än hvarje annan fordran af samma slag och beskaffenhet, men skilnaden ligger endast deruti, att då man för en der gäldsnärens konkurs af denne erhållen forran kan å gäldenären yrka både bysättning och konkurs, kan man deremot för en i konkursen bevakad fordran, eller en fordran, som i konkurs kunnat bevakas, men der bevakning icke egt rum, ej med ett enda undantågsfall komma längre än till utmätning hos gäldenären. en om vi sett oss besvikne i vår förväntan att af ins. erhålla en i sak gående, på beviande grunder fotad utredning af den ifrågavarande diskussionsfrågan, hafva vi deremot fått återse de gamla definitionerna på rättsmedlen: qvarstad, utmätning, bysättning och konkurs. Hvem känner ej att konkurs deruti skiljer sig från de öfriga, att uti densamma all gäldenärens egendom användes till alla hans skulders li viderande, men då alla borgenärer få sina fordringar antingen helt och hållet eller till en del guldne, följer väl också oförtydbart, att en viss borgenär, som tvingat gäldenären till cession, äfven får sin fordran 1 mån af tillgångarne liqviderad. Alla de nu uppräknade rättsmedlen öfverensstämma deruti, att en borgenär skall få säkerhet eller betalning för sin fordran, och det är endast i detta hänseende, som de af oss blifvit omnämnde, Att konkurs i detta afseende utgör det kraftigaste rättsmedlet, torde väl icke af erfarenheten jäfvas, och vi befara högeligen, att ins. i fråga härom torde stå alldeles ensam om sin mening. Ins. affärdar helt hästigt det af oss anförda ex. med orden att konkurslagens stadganden deruti ej vunnit tillbörligt afseende. Deruti har ins. fullkomligt rätt och det var just för att visa det oförnuftiga uti att en gäldenär skulle kunna flera gånger försättas i konkurs för en och samma fordran, som vi anförde nämnde ex. Då ins. nu förklarat, att ett sådant oupphörligen upprepadt försättande i konkurs strider mot konkurslagen, kunna vi deraf icke draga annan slutsats, än att ins. i sjelfva verket hyser i afseende å förevarande diskussionsfråga samma åsigt som vi, ehuru denna ins. grundtanke, som i ett obevakadt ögonblick uppdykat, för öfrigt står i uppenbar strid mot ins. öfriga regonnement. Ins. ex. lider af det svåra felet att icke utgöra någon belysning af sjelfva diskussionsfrågan. I detta, som i öfrigt, har det varit ins. omöjligt att hålla sig till sjelfva saken. Vi anse oss derföre icke kunna sysselsätta oss med detsamma. I förbigående vilja vi dock anmärka, att om den i ins. ex. anförde gäldenär A. efter ins. uppgift från en föregående konkurs räddat och gäledegs nu eger ett värdefullt lösörebo, är det väl en enkel sak för fordringsegaren B. att å detta lösörebö begära utmätning och i öfrigt förfara på sätt härofvan citerade 33 i nu gällande konkurelag föreskrifver. Om deremot A. gör sig skyldig till åtgärder, hvilka af lag beläggas med svårt ansvar sant förlust af medborgerligt förtroende, eå finnes för dylika brott bestraffningar utsattei strafflagen: men hvad har detta A:s brott att göra med den ifrågavarande diskussionsfrågan? Då vi yttra oss om fråga som rörer civillagstiftningen, hoppar ins. nå krim nallägen. Kanhän a attom vi nu skulle öra 058 Desva. att uppsöka ins, inom strafflagtiftringens område, har han redan bugtat in i ivillagen. Det är uppen..2rt att på detta sätt ; se di . målslös. olifver hvarje diskussion änaa. W. Sr. w EE MM H