Aftonbladet – 15 november 1867, sida 3

Legskipningsfråga. Svar på den af V. L—n i pir 244 i Aj tonbladet insända uppsats, hvari han gök visa, ott frågan: Kan en borgenär ånyo försätta en gäldenä i konkurs, på grund af en fordran som blifvit gäldenärens föregående konkurs bevakad?? nöd vändigt måste besvaras ?jakande?, Innan vi öfvergå till sjelfva hufvudfrågar kunna vi icke underlåta att uttrycka vår förvå ning öfver att insändaren på flera ställen i si uppsats sökt insinuera, att ?personligt intresse för det af oss i största korthet omnämnda mål utgång skulle förmått oss upptaga denna fråg till diskussion. Vi kumna försäkra insändaren att vi icke ega det allra ringaste enskilda intress af det ifrågavarande målets utgång, och att v icke tagit ens den minsta befattning med sjelfv målet, vare sig innan detta blef föremål för dom stols behandling eller sedermera. Insändarens uppgifter i detta afseende äro följ aktligen helt och hället gripna ur luften. Inne hället af vår uppsats gifver tydligen vid handen att vi sökt framkalla diskussion i sak, men ickt om någon eller några personer. . Insändaren framhåller den åsigt, att man ickt utan att bryta mot grannlagenheten skulle kun na framdraga till offentlig diskussion en lagfråg: som vore föremål för domstols behandling. En sådan åsigt kan väl numera med rätta kal lasfföråldrad. Domstolars liksom andra oflent liga myndigheters åtgöranden både böra och kunna underkastas en sansad kritik, då denn: endast afeer att utreda sakförhållanden. On man deremot, som insändaren önskar, skulle låt: all diskussion ligga neder tilldess lagfrågan efte åratal slutligen vore i högsta instansen afgjord h allmänn. teps intresse för sakens utgång un och ermänne. nedsjunka till nollpunkten, der tiden hunnit H i N : m derefter börjades un. komme den diskussion sv. kasta jästen i ug. getär lika lämpligt som att :. nen?. a Sedan vi nu i korthet yttrat oss utom sl saken, dertill på sätt och vis uppfordrade af insändarens uppsats, vilja vi öfvergå: till sjelfva lagfrågan och hoppas att ins. tillåter oss fortfarande få hålla oss till densamma, Ing, förmenar, att 3 i 16 kap. Handelsbalken af 1734 års lag icke innehåller något kriminelt ansvar för gäldenär. Denna har dock följande lydelse: Finnes gäldenärens fattigdom vara kommen af slöseri, dobbel, lätja eller vårdslöshet, svare då till hela gälden och aftjene den med arbete eller sitte i häkte der borgenärerna ej annorledes sig nöja låta och varde då afräknadt på gälden tjugofyra öre för hvar dag; dock njute an af borgenärerna föda sin som annan fånge, der han med arbete sig GT nära gitter. Faller honom under den tid gods eller penningar till, gånge ock de till gäldens betalning?. Mångskiftande kunna visserligen åsigterna vara i lagfrågor, men inhs:s åsigt om nu citerade , att densamma icke handlar om kriminelt ansvar, då den likvisst dömer en vårdslös gäldenär till fängelse, dervid endast 24 öre per dag få afräknas å skulden, samt gäldenären skall åtnjuta fångkost i likhet med annan fånge, är verkligen en ibland de mest originella man kan få höra. Gäldenären beröfvas, Jå grund af laga utslag, gin frihet och erhåller fångkost, men allt detta skall ej innebära ett kriminelt ansvar, utan endast ett rättsförhållande i allmänhet mellan gäldenären och hans borgenärer?! Vi vilja endast tillägga, att nu åberopade paragraf i 1734 års lag, rörande vårdslös gäldenär, på sätt och vis motsvaras af 42 i 1830 års och 130 i nu gällande konkurslag, hvilken senare S blifvit ändrad genom 23 kap. 3 strafflagen, samt att alla nu åberopade lagrum för vårdslös gäldenär stadga urbota bestraffning. Den omständigheten, att om gäldenären kan betala sina borgenärer, han då, enligt 1734 års lag, liksom enligt nu gällande, utsläppes från häktet, bör väl icke kunna tydas derhän, att vårdslös gäldenär, gom dömts till häkte, icke skulle i och med domens afkunnande sägas vara underkastad kriminelt ansvar. Att nu gällande strafflags författare äfven ansett dom öfver vårdslös gäldenär höra till kriminella ansvarspåföljder, följer uppenbart redan deraf, att stadganderna om huru en vårdslös gäldenär skall bestrafras blifvit i nämde lag intagne. Då ins. vidare säger, att ?1734 års lag var till och med så sträng mot den gäldenär, som ej förmått ådagalägga olycksfall, att han förklarades skyldig aftjena sin gäld med arbete, eller sitta I häkte, om borgenär det fordrade, har ins. gjort sig skyldig till ett misstag i bestämmelsen om hvilkendera parten bevisningsskyldigheten åligger. Det var nemligen borgenärernas SKyldigne att bevisa, att gäldenär gjort sig saker till vårdslöshet, hvilket fydligen framgår af orden: ?Finnes gäldenärens fattig lom vara kommen af slöseri etc.; men icke tillämpades lagen så, att om gäldenär ej förmått ådagaläg; olycksfall, blef han genast dömå efter 3 16 kap. handelsbalken, hvilket ins. tyckes hafva föreställt gig. Om en domare, följande insändarens åsigt, dömt en gäldenär till fängelse, enligt den omnämnde 3 6 i Handelsbalken, endast derför att han ej förmått ådagalägga olycksfall, såsom orsak till sitt iråkade obestånd, så hade en såfva