Aftonbladet – 14 november 1867, sida 2

fönsterfördjupningen, der ljuset strömmade in. Han andades lättare i detta strålande ljus. En dag då Christine gick och sysslade omkring honom, vinkade han Guillaume till sig och sade: Du har nu sett henne, — har jag mnarrats för dig?? Nej?, svarade grefven. Näväl, jag har varit en dålig broder. Se inte på mig med denne förvånade min, det är inte febern som talar genom min mun. Den lilla förmögenhet, som jag hade bort bevara, till och med förkofra, den har jag förstört. Hvad som möjligen kan tala kill mitt försvar, är att jag inte låtit ett enda öre förfaras utan att det skett för henne. Jag ville föröka hennes välstånd; jag har nte hållit på styfvern, troende att hon skulle vara lyckligare om hon i ungdomen finge göra bekantskap med denna förfining, för hvilken hon syntes mig skapad. Förliden natt ordnade jag mina affärer. Jag lemnar henne allt... Allt! hvilket stortaligt ord!? En fross-skakning genomilade honom. Jag är törstig?, hviekade han. Du talar också för mycket?, anmärkte Christine, i det hon räcke honom ett glas naltextract, som han smuttade på. Tack, liten!? sade han och kysste hennes ingerspetsar. Hon gick ifrån honom och började räkna ipp tvätten på ett bord strax bredvid. Hon ycktes vara uteslutande upptagen af sin sysselsättning och vände icke på hufvudet; nen om någon hade observerat henne, kulle han icke kunnat undgå att märka pänningen i hennes drag och estelheten i venneg blick. En lätt nervryckning satte rennes läppar i dallring. Måhända förloade hon icke ett ord af hvad hennes bror ade. ?Med ett ord?, fortfor kaptenen, ?allt vad som återstår mig, hvad som i afton, i norgon, senast om några dagar skall tillröra henne är, förvaltadt med den strängate hushållning, knappast tillräckligt att föräkra henne om dagligt bröd.?