Aftonbladet – 14 november 1867, sida 2

STOCEHOLM den 14 Nov. Utrikes korrespondens. (Från Aftonbladets korrespondent.) Berlin den 9 Nov. Ett mycket kuriöst dokument har nyligen blifvit ofentliggjordt af en ny baiersk tidning, Augsburger Abendzeitung, det mot Preussen gynnsamt sämda nationalpartiets organ, hvilken icke får förblandas hvarken med den gamla Augsburger Allgemeine Zeitung eller med Augsburger Postzeitung som är katolsk. Saken gäller en förment depesch från grefve Bismarck till vårt sändebud i Florens, hr Usedom, hvilken har till ändamål att framstälia Preussens politik i den italienska frågan. Handlingen förklarades, då den bragtes i dagen, för apokryfisk af de officiösa tidningarne, men anses af diplomatien för autentisk. För öfrigt aftrycker sjelfva Kreuzzeitang, med erinran om den officiösa förnekelsen, hr Bismarcks skrifvelse in extenso, fäster särskildt uppmärksamheten derpå och anmärker dessutom att denna framställning i alla händelser tyckes ha flutit ur en väl underrättad penna. Den ministeriella tidningen misstager sig dock, då den kallar Abendzeitung, som först meddelade den, en katolsk tidning. Kreuzzeitung förblandar henne med den andra tidning, jag här ofvan nämnde. Det ifrågavarande dokumentet är alltför utförligt, för att jag skulle kunna redogöra derför i detalj. Några ord skola vara tillräckliga för att göra dess vigt begriplig. Grefve Bismarck söker rättfärdiga sin tillbakadragenhetspolitik under den italienska trigen. Han låter förstå, att Preussen måste göra afseende på de talrika katolikers tänkesätt, hvilka finnas i det nordtyska förbundet. Men han lägger icke mycken vigt på detta argument. Depeschen utbreder sig deremot vidt och bredt om det förnämsta skäl, som förmått Preussen att hålla sig på afstånd. Det är kabinettets i Berlin oviss. het om den florentinska regeringens verkliga afsigter, sedaa grefve Ratazzi inträdde i styrelsen. Grefve Bismarck påmiuner om de rykten, som efter ministeren Ricasolis afgårg voro i omlopp, att Frankrike sökte åstadkomma en fransk italiensk alliance mot Preussen. Hr Ratazzis organer hade icke vederlagt dessa rykten, som först afstannade genom Österrikes konstaterade afslag i Salzburg. Längre fram hade mycket gängse rykten att förtälja om underhandlingar mellan Frankrike och Italien för aft åstadkomma en jemkning i Septemberkonventionen. Preussen hölls främmande för dessa underhandlingar. . Här är en ganska intressant tilldragelse att omnämna. Man skall genom privatpersoner ha hört sig före hos Preussen om dess tanke rörande en expedition mot Kom. Preussen svarade, att det icke kunde under: handla om de italienska angelägenheterna utan den florentinska regeringens vetskap. Det spända förhållande, som sedermera uppenbarade sig mellan Italien och Frankrike, var alltför plötsligt för att förmå Preussen att lemna sin förbehållsamma ställning. Utan att säita tro till förtalet att allt var på förhand uppgjordt mellan Paris och Fiorens, kunde den preussiska regeringen icke bestämma sig för en afgörande politik, utan att ha en klar öfversigt öfver ställningen på schackbrädet. Om Preussen intervenerade, skulle det utsätta sig för att bli illa mottaget af båda parterna. Huru mycket ministeren Ratazzi än önskade att upprätthålla Iteliens oberoende, kunde alltid konung Victor Emanuels och hans omgifnings naturliga böjelser i sista ögonblicket låta vågskålen sänkas åt Frankrikes sida. Det är härför som kabinettet i Berlin, trots Preussens sympatier för Italien, hvarpå grefve Bismarck visat många prof, under det han stått i spetsen för regeringen, icke kunde i förtid binda sig. Depeschen fortsätter härefter i följande ordalag: Det är tydligt, att om man tilltror Frankrike de krigiska afsigter mot Tyskland, på hvilka jag hittills tviflar, vore förevändningen till ett krig mycket gynnsammare för nämnda land, om Tyskland kunde förmås att till förmån för Italiens oberoende med ett anfallskrig intervenera mot det påfven beskyddande Frankrike. Krigspartiet i Frankrike skulle derigenom befrias från obehaget att medgifva, att det är Tysklands nationeila sträfvanden man förklarar krig.? — Det ställe jag citerat ordagrannt, är det vigtigeste i skrifvelsen, och jag behöfver icke framhålla dess betydelse. Grefve Bismarck yttrar derefter några ord om det undseende han är skyldig katolikerna i det nordtyska förbundet och Tyskland, hvilka skulle såras af en lösning, som ej var förenlig med den romerska kurians värdighet. Men de i sa ken direkt invecklade parterna tyckas ännu icke ha gjort sig någon bestämd föreställning om hvilken lösning man bör eftersträfva. Hr Usedom uppmanas följaktligen att intaga en observerande ställning och lämpa sitt språk efter depeschens anda. De liberala tidningarne anmärka, då de meddela detta intressanta dokument, att händelserna rättfärdigat förutseendet i denna depesch; ty hvarken det för Italien gynnMm mm mm mm I SLA I RR rt OR samma stället i trontalet, eller de demenEEE EEE n fönsterfördjupningen, der ljuset strömmade tjin. Han andades lättare i detta strålande