Aftonbladet – 14 november 1867, sida 2

att noga vårda hans angelägenheter, då han lemnar mig uppsigten och skötseln af sitt hus.? Jaså, ni eger sjelf inte någon förmögenhet?? PVisste ni inte det? Det bröd jag äter, de kläder jag bär, det tak som skyddar mig, allt tillhör honom.? Men ni är emellertid hans syster.? Ja, visserligen. Hans far var min, liksom min mor var hans, men den förmögerhet, af hvilken vi lefva, tillföll honom genom testamente af en haus gudmor. Sjelf visste jag det: inte förr än långt efteråt, Hans ömhet har aldrig gifvit anledning att misstänka, att inte allt var gemensamt oss emellan. Stackars kära Alberic! Tack vare bonom, har jag kunnat tro att jag inte är faderoch moderlös! Inser ni nu hvarföre jag inte har rättighet att försumma eller förfara något?? ?Ja, och jag högaktar er derför ännu mera än förut.? Åh, hvad den saken angår4, sade hon och räckte honom sin hand, hoppas jag att ni inte måtte tro, att jag anser det för något annat än en simpel och vanlig pligt.? Fjerde kapitlet. Under de första dagarne syntes Guillau mes närvaro upplifva kaptenen. Den tyck tes ha gifvit honom nya krafter. Då de talade om sina fälttåg i Afrika, steg ett blekt blod upp till hans kinder och gaf åt detta tärda anlete ett sken af lif; men han gjorde sig ej några illusioner om sitt tillstånd; man anade det af de blickar han kastade ut öfver landskapet genom det öppna fönatret i den klara middagssolen. Strax derpå flyttade han dem på Christine med ett uttryck af obeskriflig ångest. Mot slutet af månaden försvagades han hastigt, symptomerna blefvo betänkligare, tecknen till en nära stundande död voro uppenbara. Han lemnade icke mera sitt rum, icke ens sin fåtölj. Hans enda sällhet var att sitta i