Aftonbladet – 14 november 1867, sida 2

ier, som Staatsenzeiger gifvit Norddeutsche lgem. Zeitungs mot Italien fiendtiiga språk ade lyckats ingifva den italienska regerinen en gnista mod. Några tidningar berätta, att Italien helt: ryligen skall ha begärt Preussens bemeding och bona officia, men fått till svar, att Preussen icke kunde efterkomma denna beäran, om icke det äfven af Frankrike annodades derom. Denna uppgift måste motagas med mycken förgigtighet. Detärtemigen säkert, att under den långa tid, som talienska charg6 daffaires, chevalier Tosi örestått den diplomatiska beskickningen, ntet officielt och direkt meddelande blifvit sjordt i Berlin. Hr Tosi har i allmänhet cke gjort något annat än bekräftat kända akta, fåsom de italienska truppernas intåg Kyrkostaten, deras afmarsch derifrån o. . v. Jag vill minna3, att jag yttrat nägra ord till er om chevalier Tosis föriroliga samtal med grefve Bismarck vid de italienska truppernas inryckning. Sanningen är, att då en konflikt mellan Frankrike och Italien tycktes hota, regeringen Florens skulle med nöje ha sett en bemedling vf alla makterna genom en konferens. Men händelserna ha lemnat detta skede efter sig och ställt kongressen i bakgrunden. De båda förutsättningar, som kunde befrämja en kongress, nemligen det påfliga områdets samtidiga besättande af Italien och Frankrike eller en nära förestående konfl:kt meljan dessa både makter, ha blifvit undanröjda genom de italienska truppernas aftåg. öngland, som aldrig sett kongressen med blida ögon, har ej längre svårt att öfvertyga de öfriga regeringarne, ett cet icke mera innes något rimligt skäl till en konferens. Ryssland har hållt sig tillbaka, utan att göra synnerliga invänaningar. Hvad Österrike beträffar, svalnade det af i samma mån som Frankrike, för hvilket det icke lyckades att uppställa ett program till lösning och som mycket väl visste ati: de öfriga makterna aldrig skulle samtycka till en kongress, så framt ej programmet inskränkte sig till den italienska frågan. Någon kongress är således icke att snart vänta. Till slut skall måhända Frankrike låta tillfråga folket, om det samtycker att underkasta frågan en europeisk öfverläggning. Påfven skall i detta fall utan ailt tvifvel svara, att han icke ser något hinder deremot, så framt man tager till progrem och utgåogspunkt återlemnandet af allt hvad Italien tagit från honom sedan år 1859. Italien och Frankrike äro således inskränkta till direkta underhandlingar. Italien åberopar hv Moustiers förklaringar för att fordra de franska truppernas aftåg. Frankrike begär garantier för ordningens upprätthållande i Kyrkostaten, garantier, som Iialien icke så lätt kan lemna. Med ett ord sagdt, status quo kommer att tillsvidare bibehällas, och de båda suveränerna skola underställa sina respektiva kamrar frågan. I Florens skall mähända parlamentet störta ministeren Menabrea, hvilket icke kommer att förenkla frågan eller påskynda det italienska områdets utrymmande af de franska trupperna. De definitiva valen till representantkamren i Preussen försiggingo i går. De utföllo så om mean väntat. Progressisterna i Berlin eller nationalpartiet förlorade sex platser af nio, som hufvudstaden hade att välja. Nationalpartiet, som understöder rogeringen i de yttre frågorna, har blifvit förstärkt i de öfriga städerna och i landsorterna. Den definitiva utgången kan icke uppgifvas förrän om nägra dagar. Men allt låter förmoda, att den fordna kammarens fysionomi icke skall bli märkbart förändrad. Kammaren är sammankallad till den 15 dennes. Ro