Aftonbladet – 13 november 1867, sida 2

Låt mig åtminstone till hälften få del taga med er uti ett verk sådant som detial? sade öfversten. Han såg icke det kattlika uttryck, som upplyste Christines ögon medan hon lutade sig ned för att tega upp börsen, eller den nervösa darrniogen af hennes fingrar och läppar, då bon utdelade guldet åt de trasiga qvinnor, fom omringade henne. Då hon kom tillbaka från denna lilla utflykt, kastade hon sig i famnen på madame Esteve, som stod på den lilla trappan till trädgården. Det tycktes sim om en våldsam glädje häfde hennes bröst och som om hon hade behof af att i en kyss lätta sitt hbjertas fulihet. Under denna djupa frid som omgaf ho nom och uti hvilken sjelfva sorgen antog ömma och välgörande former, som vände hans själ till ädla och höga tankar, framstod minnet af Paris för herr de Bråvillan endast såsom en dimma, hvars sista töcken försvinner för den uppgående solens strå!ar. Genom ett slags förirollning, hvars hemilighet han ej kunde fatta, blefvo hans smak och hans önskningar alltid utgissade. På det tarfliga bord, vid hvilket han satte sig med alltmer stigande förnöjelse, fann han de rätter, som bäst smakade hans friska och st.rka krigareaptit; de blommor, hvilka ban mest tyckte om, doftade på kaminfrisen i stora vaser af hvitt pörslin; kaffet, hvars arom smekte hans fina lukt, var tillagadt på erabiskt sätt; cigarrer lågo framlagda på hans bord, och om han tvekade att röka dem, sade hön till honom raed smekande röst: Rök alltför gerna för mig; jag är syster till en kapten! Alliifrån dagen efter hans ankomst stod en vacker och eldig häst och väntade på honom, och då han ej ville begagna gig af