Aftonbladet – 13 november 1867, sida 2

peka två omständigheter. Den ena är, att ej myc ket mindre än hälften af vår kommuns inkomster icke inflyta genom uttaxering. Den andra är, att det stundom såsom en sjelfklar sanning framhållna påståendet om orimligheten af, att det lågt beskattade flertalet kan beherrska den högt beskattade minoriteten, hka väl kan vändas om till en så lydande fråga: är det rättvist att den stora mängd af medborgare, som endast genom ett till det yttersta ansträngdt arbete och stundliga försakelser förtjenar sitt bröd, och som således af de naturligaste och mest befallande skäl måste hylla sparsamhetsregeln i det allmänna som i det enskilda lifvet, skall olidligt betungas genom åtgärder, beslutna af ett fåtal rika eller deras representanter? Farhågorna för, hvad man kallat, ett oupplyst arbetarevälde, torde vi utan tvekan kunna förvisa till de tomma hjernspökenas klass. Vivåga säga, att Stockholms arbetares öppet i dagen lagdaintresse för en representationsreform som, hvilka stora förtjenster den än må ega, dock var en medelvägsreform och långt ifrån fäste sådant afseende å arbetaren, som man till och med i det aristokratiscka England funnit oundvikligt, har vittnat om en politisk moderation och klokhet, som ej sällan saknats hos klasser, der de bort kunna med visshet. påräknas. Och en arbelarebefolkning, som egnar ej blott sin hvilodag utan ock ofta den långa arbetsdagens aftontimmar till öfning i vapnens bruk för sitt fosterlands värn, torde ock ha visat att oegennytta och fosterlandskärlek ej få mätas efter debetsedlarnes slutsummor.