Aftonbladet – 13 november 1867, sida 2

Han var nästan uppbragt på sig sjelf för det han icke hastigare gifvit vika för tjuskraften hos denna natur på en gång så oskuldsfullt öppen och så fromt sluten. Alla husets almosor gingo genom Christines händer; hon utdelade dem företrädesvis åt qv noor och barn. Sådana fattiga kommo två eller tre gånger hfarje dag ute i trädgården, åt hvilken Guillaume hade utsigt från sitt rum. Gömd bakom jalousien, märkte han tydligt både hennes egen ömma och grannlaga känsla och hennes fattigas djupa erkänsla. Ljudet af lätta och tysta steg på en fina sandgången i alln underrättade honom om Christines ankomst. Länere bort, längre bort! sade hon med helfqväfd röst och vinkade med handen: Och med bart bufvud och fötterna badade af daggen drog hon sina fattiga med sig långt bort i trädgården, vära en afvenbok, hvars lummiga grevar kunde dölja hennes välgörenhet. En morgon gick hon förbi Guillaumes fönster, med hela förklädet fullt med klä der och bröd. Två ellertre fattiga qvivnor omgåfvo henne, Till dessa utdelade hon sina gålvor, till hvilka hon ytterligare jade nägra småmynt, hvilka hon fog u: en börs som hängde vid hennes skärp. De fattiga ivipnorna tackade henne med darrande och präkande stämma och ville fatta fållen af hennes klädning för att föra den till sina äppar. Tacka Gud och bed för min bror!4 sade su Christine ionan kon upplyfte sing ögon not himmelen. Hennes blick träffade Guillaume, der ban stod lIuied ut genom fönstret. Hon slog nastigt ned den; men insän. hon hann afägena sig föll en börs ned vid hennes fötter.