Aftonbladet – 13 november 1867, sida 2

Ni döljer edra goda tankar, liksom an. dra sina dåliga handlingar?, sade han till henne. Hon log sorgset och svarade utan att draga tillbaka sin lilla darrande hand: Tärk bara huru bedröfvad min stackars bror skulle bli, om han visste att jag ber för honom, och att kyrkoherden hvarje dag läser en messa för hans räddning !? En afton, då han skulle gå in till sig, hände det att kaptenen: anfölls af en svimning. Christine skyndade fram till honom med en ömhet och en förskräckelse, som förrådde sig genom tusende illa qväfda suckar. Då krisen var öfverständen, aflägsnade hon sig med vacklande steg; gripen af medlidande följde Guillaume efter, och då hon slutit till dörren, sjönk hön nästan medvetslös i hans famn. SAck, min vän! sade hon. Hon kunde icke säga mera, och med hufvudet Jutadt mot bans axel och håret sval. lande kring ansigtet, utbrast hon i häftiga snyftningar. Han kände huru hennes bjerta slog mot hans bröst. Så förblef-honuägra ögonblick, halftafsvim ad. Madame Eståve sick i detta ögonblick förbi. Christine uppyfte smäktande sitt hufvud och sade med en engels leende, utan alt frigöra gig från len arm, som låg kring hennes lif för att vålla henne uppe: Aro vi inte bra lyckliga, com ha ho rom 25 Guillaume sof icke myck t den natten. Den ljufva doften af Christines hår följde 0onom i drömmen, och minnet åf hennes örtjusande hufvud, lutadt mot hans axel, yngde ljuft på hans hjerta, tHvar wusan hade jag mina ögon första ängen jag såg henne? sade han till sig jelf.