Aftonbladet – 11 november 1867, sida 3

Det är förfärligt att veta sig vara observerad genom hundradetals kikare. Till och med gamla artister komma icke förbi detta första ögonblick utan att känna anlag för svindel. Men ett ögonblick är blott ett ögonblick, och sedan — ja sedan måste vi se på pjesen. Baron de Sablan och hans fru (doktor H. och fru N.) hafva ledsnat på hvarann efter endast sex månaders äktenskap. Det är ett oförlåtligt fel af dem begge. Men de hafva till onkel en menniskokännare, 20:n väl för. står att behandla hjertsjukdomar. Han sänder de unga makarne hvar för sig som arrestanter till en vän, hvars slott får spela rollen ef fängelse. Der komma de till medvetande om att de alls icke afsky hvarann, och då den stränga fångvaktaren skiljer dem åt uppflammar den flämtande kärleken till full låga. Några prof ännu och onkeln begär icke bättre än att få återge sina älsklingar åt friheten och sällheten. Det är också hvad publiken begär, och derför applådera alla då de försonade makarce hvila hjerta mot hjerta. Pjesen är slut och konversationen i salongen börjar. ?Hvad tyckte ni om baronessan?? frågar en. Förtjusande! svarar en annan, En präktig baron, icke sannt?? hviskar en dam. Ack ja!? säger hennes granne och ler. ?Och musiken?? — Täck. — ?Och gsången?? — Behaglig.? Kanske att ni vill säge något annat? PAh, hur kan ni tro...? I den andra pjesen friar hr G. med stormsteg till fröken E., och med en vana som frestar oss att tro friaren vara professor i konsten. Det är aftonens succs de rire. fven de stelaste läppar måste draga sig till ett leende. Skrattmusklerna anfallss med stormsteg och löjet blir en stund oinskränkt herrskare i salongen. Operetten God natt granne! är bekant för enhvar, men man återser så gerna den lefnadsglada snickaren Charles och hans trefliga granne, modisten Louise. Hr Arlberg (Charles) sjunger ännu med öfvertygelse sin gamla visa: Ått ungatt ungungkarl vara jemt, Se det är då bestämdt Den bästa lott! Men fru J. (Louise) kommer och eröfrar snickarens hjerta, lika hastigt som hon lagar till en omelette. Sjelf är hon dock icke så lätt tagen ty hon sjunger: ?På hans suckar, vill jag svara Mea min lilla enkla sång, Här jag sjelf vill herre vara, Kom igen en annan gång!? . Fåföngt klappar älskaren på dörren och ber: Granne låt upp! Louise är obeveklig, men tände dock hoppet i sniekarens själ med ett vänligt: I morgon.? Och nu ?god natt! god natt!? Det är ett sorgligt ord. Publiken skulle hellre höra sångerskan sända ett hoppfullt! eu revoir! ut i salongen. Sista afdelningen upptages af De fyra ärstiderna, tablåer, arrangerade af Fritz Ahl. grenson. Här ser ni sommaren i ell. sin prakt. Sommarens rosor prunka, sommaren bor i det unga parets hjertan och strålar ur deras ögon. Ack, hvarför är icke sommaren evig! Några minuter blott och den är försvunnen. Kanske föll ridån, så hastigt för att erinra att den nordiska sommaren är kort. f Men hösten har ockeå sina stora behag. Yppig fägring; röda drufvor och guldgula skördar. En riktigt aptitlig tablå! Nu kommer vintern med snöiga fjellar och stäckta fält. Vid se ettlandskap från Lappand och i förgrunden en lsppfamilj. Elden lammar och grytan Hänger ned från sin tällning. Vintern sjelf höjer sig öfver taf. an och de fallande snöflingorna fastna i hans gråa skägg. i Bravo! Applåderna tala om för arrap. sören att publiken uppskattar. hans vackra arbeten och poetiska tankar. Sist kommer våren, ungdomen, kärleken t Jorden har kastat af gig det kalla täckelset, aturen står åter i full knoppning och dröms ner om gröna lunder, rosiga skyar och kärekens fröjder. Den skönaste teblån är dock onekligen len tanke som ligger till grund för eftonens Öje. Artister, amatörer och publik, alla afva de i sin mån verkat för att ekingra örtviflans mörker bland nödställda likar, länk er en tablå, der hundra tusen nödens ern välsignande sträcka sina händer mot lem som räddat de arma från hungerenöden. ir det icke vackert? ichard.