Aftonbladet – 11 november 1867, sida 3

Ett societetsspektakel. En fil af vagnar rullar uppför Hökens gata. Utanför Södra teaternsTörstuga smölla vagnsdörrarne upp och igen, och in genom portarne sväfva liksom strömoln af silkesflor och gazer. Det är eocietetsspektakel både på scenen och i salongen. Kom låt oss intaga vår plats och skrufva upp kikaren. Hvad säger ni om sällskapet? Är det icke som om man råkat komma midt upp uti en blomsterrabatt, bland nordiska liljor och orientaliska rosor? Det är bländande, doftande, berusande! Hvarför är jag icke fotograf? Jag skulle då ögenblickligen skynda hem efter en apparat och fästa den tjusande taflan på glaset, för att sedan i tusentals exemplar sända ut kring verlden Ett prof på Stockholms skönheter. Men det vore måhända oförsigtigt, att ådraga oss hela verldens åfundsarema blickar, och en vacker dag skulle det då gå med våra damer som med sabinskorna, sävida vi icke äro starka nog att försvara det sköna vi ega. Ouvertyren till De begge ÅArrestanternaspelas upp. Vid dessa toner klappa helt säkert många hjertan fortare än vanligt. Stunden är oäåterkalleligen slagen då hon eller han måste in på den fatala tiljan. Lampfeberns symptomer börja mellan kulisserna, Andedrägten blir tung och kinderna bränna. Foten är som fastvuxen vid plankan och den lilla handskbeklädda hacden stöder sig darrande mot en dekoration. Ack! vu är det försent att vända tillbaka, ridån är redan uppe och repliken ljuder. Entre!