Aftonbladet – 11 november 1867, sida 3

JEända och omtyckta lustspelsiörtattare, ä ej någon nykomling på vår scen. Allt se dan Doktor Wespe 1843 gafs, ha stycken a honom uppförts på våra skådeplatser, di flesta med föga framgång; endast Morbro Per utgör ett undantag härifrån. Det kar ej heller nekas, att Benedix trots sin obe stridliga tekniska färdighet, besitter bra li tet af de egenskaper, som vi fordra af der utmärkte komediförfattaren. I det hänse endet kan han alldeles ställas i jemnbredc med fru Birch-Pfeiffer såsom författarionnt af dramer. Brist på djup och sann dra matisk begåfoing är märkbar hos båda Hvad särskilt komedien Slägtingar (Die zärtlichen Verwandten) angår, så är den en temligen bred skildriog af ett föga in bjudande familjlif, hvars gentliga syssel. sättning är — gräl och gnabb. Det hvilar å förutsättniogar, som vi visserligen er. änna som sanna, men tillika ause som föga lämpliga för dramatisk behandling. Dessa ständigt grälande damer äro knappt några komiska figurer, och det behöfs verkligen de andra ingredienserna för att göra deras pinsamma uch dessutom öfverdrifna gnabb drägligt. Härtill komma vissa föga rimliga tillställningar i anläggningen, bland hvilka isynnerhbet husherrns, Oswald Barnaus, tioäriga frånvaro på resor synes besynnerlig. Planen är i öfrigt långt ifrån ny, men ganska ledigt utvecklad, handlingen skicklict fördelad, så att inga longörer eller stillaståenden störa den, och karakteristiken af personerna, trots flerfaldiga hvardagligheter, så pass underbållande, att den kan bilda underlaget för en god framställping. En skickligt anlagd och med mycket förstånd begegnad kontrast är de tre unga flickornas friska naturlighet och okonstlade vänskap såsom motsats till de tre äldre damernas kif och löjligheter. Framför allt äro Thusnelda och Ottila lyckligt funna karakterer, den förra genom sin innerliga tacksamhet för sin välgörare, den Benare genom sitt glada och yra lynne. Enkefru von Halten, med sin blinda moderskärlek och sin fåfänga, är den bäst tecknade af de öfriga fruntimren. Deremot förefalla Ulrika och Angelika, den lärda och den koketta systern, såsom temligen klumpiga karrikaturer. Hvad särekildt den förra beträffar, tillhör författarens åsigt, att en qviona är löjlig blott derför att hon författar, numera antalet af de föråldrade. På manssidan företer nästan ingen af personerna någon utmärkande egendomlighet. De tre älskarne äro ?Biedermänner? i föga varierande skepnader, och de två andra herrarne älskliga narrar utan vidare. Som vi redan vid vårt första omvämnande af stycket yttrade, är det emellertid en högst intressant företeelse i ett hänseende, nemligen såsom måbända den yppersta prestation, vär Dramatiska teaters scen på länge kunnat uppvisa. Ty otvifvelaktigt är det en triumf för de spelande, att detta temligen medelmåttiga lustspel genom deras ätsörande blifvit en alltigenom underhållande och roande framställning, der felen öfverskylas på det behändigaste, och förtjensterna framstå i den mest fördelaktiga dager. Just detta ?skapande af intet? är den dramatiska konstnärens svåraste uppgift; och när nu ett sådant skapande sker af en hel samling skådespelare, så måste man ovilkorligen medge, att konsten inom denna krets befinner sig på en ovanligt hög ståndpunkt. I främsta rammet gäller detta omme de manliga uppträdande, emedan deras karakterer af författaren behandlats med ninsta omsorg. Oswald, Bruno, doktor Offenburg ha alla blifvit intressanta och omvexlande figurer genom hrr Swartz, Kinnansson och Fredriksson; elyngeln Didrik var fått en lycklig framställare i hr Hartnan, och den ytterst fadda narren Schumich en fullkomlig nyskapare i hr K. Almöf. Otvifvelaktigt tager sistnämnde konstvär priset bland de medegpelande, icke blott ör den oöfverträfligt komiska och origiella figur han lyckats framställa, utan synnerbet då man betraktar de svårigheter rån rollens sida, han haft att öfverviona, ch den fara att förfalla till en osannolik sarrikatur han lätt kunnat löpa. Att en kådespelare som hr K. Almlöf med stora teg nalkas det fulländede konstnärsskapets Vöjder, tro vi alla dem kunna intyga, hvilka vevittnat hans senaste framställninger under letta spelår. På fruntimmerssidan utmärker sig fru Iwasser såsom en utomordentligt älskvärd ch skälmaktig Ottilia, och fröken Nerman åsom en verkligt rörande och sympatetisk ild af tacksamhet och qvinligt uppoffrande ängifvenhet. Fru Kinmansson. haren minre betydlig roll, men fyller den utmärkt, ch likaså fröken Bock som den lärda qvinao. Fru Weonbom eger tillbörlig värdiget som hofrådinna, och fru Almlöf, som land damerna baft den kinkigaste uppgifen, löser den på ett förträffligt sätt och pelar så fint och så komiskt på en gång, tt vi uppriktigt lyckönska henne till den tmärkta framställningen. Dagens hjelte, en liten enaktskomedi från ranskan, bar ej lyckats tillvinna sig publiens bevågenhet, trots det i sin genre säreles goda utförandet. Den förtjenar ej eller att spilla många ord på. Anvläggninen må vara hur naturtrogen eom helst, så l: örekomma der dock i alla fall så många rimligheter och ett så betydligt anlitande : f åskådarnes förmåga af illusion, att den j kan anslå på en allmänhet med så föga örlig fantasi som vår. Man har numera l. idtagit det ganska förståndiga arrangemanet att ge den som förpjes till föregående. Ett societetsspektakel. En fil af vagnar rullar uppför Hökens :