Aftonbladet – 11 november 1867, sida 2

En timme derefter dinerade Guillsum ensam med Porcellaine, Fasanen befanns var förträfflig och omgifven af läckerheter, å hvilka officeren, som vid sina tillfällen had fått nöja sig med en bit torrt bröd, ick föraktade att göra all heder. För öfrigt va den länstol, i hvilken han slagit sig ned, s behaglig, att aktrisen måste påminna honon att hon skulle på teatern klockan nio. Guil laume hade haft god lust att önska den dra matiska konsten och dem som utöfva den samma dit pepparn växer. Uppriktigheter I hans förtrytelse lockade Porcellaine at skratta. ?Om inte edra matsmältningsorganer blif vit alltför illa åtgångna, kan ni ju komm: iillbaka med det snaraste. Om det inte ions fasaner, så finns det någongång hjer ar och beckasiner.? Mademoiselle?, svarade Guillaume, ?jag skulle vara ett vidunder af otacksamhet om jag lemnade qvar en enda vinge!? Hjerparna och beckasinerna föreföllo ho. nom så läckra att man inemot månadens slut skulle kunnat öfverraska honom en mor. son med att frukostera vid samma bord, vid hvilket han den föregående aftonen hade linerat. Den dagen regnade det! Denna idyll bindrade icke grefven ati köta en regelbunden brefvexling med sin rän kapten Berthier, som bade lärt sig att krifva med venstra handen. Han afbröt lenna brefvexling någon gång, då Porcelaine skapade en en ny roll, men återtog len derefter vid minsta anledning till oro. lot slutet af den vackra årstiden kände han ig icke rätt nöjd med de bref han erhöll rån Jura. Han bedömde blessyrens tilltånd efter lynnets och började märka tt en känela af missnöje 3 oro gaf sig aft i alla käptevens meddelantlen. Chri