Aftonbladet – 11 november 1867, sida 2

lldeles som om sommaren, och så väl der om i expositionens Jardin reserv stå dahierna och astrarne alldeles friska och oförtörda. Utanför kafeerna äå Boulevarden sitta innu sent på aftoarne herrar och damer i emligen leger klädsel. Den politiska himlen deremot är dyster och molndiger. Det är svårt för en f äming att kunna erfara, hvad som rtörer sig nom en befolkning, som man endast ser ugot promenera på gatorna, nyfiket och inresseradt ströfva omkring i expositionsparsen eller lifligt skratta och applådera på eatrarne. Åtskilliga tecken häntyda likväl vå den stora oro, som råder hos alla tänande och som ännu mera ökats genom den nvisa tystnad, som Monitören iakttager röande de italienska sakerna. Till följd deraf tt det varit helgdag både i går och i dag i går Tousssint, alihelgondag, och i dag de dödas fest?) ha inga tidningar utkomnit och man saknar helt och hället underättelser om hvad som kan ha inträffat i Itaien. Af harmfulla utrop utanför tidningsioskerpa, från hvilka alltjemnt ljuder: Prien le nouveau! rien est paru! af dystert mumnel bland de i omnibusarne åkande, ur hvilset endast särskiljas namnen Rom och Gaibaldi, kan men sluta, att den parisiska beolknipgen med orolig spänning motser hänielsernås utveckling. I kyrkorna ha mänga andäktiga katoliker, synnerhet en mängd qvinnor,i dessa dagar leltagit i förböner för päfven och den heiga stolen; men framför den byst af Garivaldi, som finnes i expositionens konstafdelsing bar jag också hört mänga utrop af kärlek och beundran. Slumpen har här ivägabragt en blodig satir mot den franska egeringen. Många taflor ha nemligen blifrit oriktigt numererade, så att man verkli ven ofta her svårt att finna reda på dem. Bland dessa är en isom den italienska afielningen, hvilken bär siffran 16. När man iu i katalogen söker efter n:r 16, så finner nan att det skall vara en tafla af Pierre Roi och framställa ?Frankrike och Italien?, Taflan företer emellertid en person i itaieusk kostym, som ligger mördad på en äng; blodiga spår på golfvet visa au han litvit öfverfallen framför ett i rummet beiniligt altare med krucifix. Händelsen är len att nummerlappen blifvit uppoch nedvänd. Teflan skall i sjelfva verket ha nummern 91 och är af Castagnola; den riktiga a:r 16, är en fadd ailegorisk framställning, två söta och såta qvinnogestalter, af hvilka den ena skall vara Frankrike, dena andra talien. Det ironiska i denna förvexiting har utan tvifvel senterats af många. I dag vid middsgstiden begaf jag mig, med anledning af den allmänna vallfarten till grafvarne, upp till kyrkogården Montmartre, för att besöka den store italienske patrioten Manins hvilorum i Ary Schetfers familjegraf. Hela Boulevard de Clichy och angränsande gator voro öfverfyllda afsvartklädda vallfärdande och det var en ofantlig afgång på kransar och blommor. Vid kyrkogården sågs en icke obetydlig militärpostering och i allerna hvimlade detafpolismän. Jag fick oantastad aflemna min tribut af trenne kransar, en på Manins och en på Cavaignacs graf samt slutligen en vid det monumenst öfver sflidne polackar, som blifvit upprest af deras landsflyktiga landsmän och der man läger inpskrilten: ?Exoriare aliquis nostris ex ossibus ultor!4 (Ur vära multnade ben skall en gårg en bämnare uppstå.) Polismärnen tyckies visserligen icke finna synnerligt behag vid att krensarne vid Manins graf allt mera hopades; men de sade dock ingenting. En timma senare lär emellertid en person blifvit arresterad, då han bekransade Cavaignacs graf, och då åtskilliga tillstädesvarande litteratörer och studenter uttalade något ogillande af en sådan alldeles olaglig. åtgärd blefvo äfven de arresterade. Kejsar Napoleon har emellertid icke mycket roliga dagar för närvarande. Han har i dag begifvit sig till Compiegne, för att jaga, och österrikiske kejsaren, som här al befolkningen mottegits med större bjertlighet än någon af de ardra suveräner som i är besökt Paris, reser i morgon efter dit. Jag befarar dock att politiken icke kommer ait lemna jagtnöjena ostörda. Kejsarinnan har säkert på sista tiden lidit mycket af ängslan och oro för den påfliga stolen; jag såg henne i förgår på helt nära håll i expoaitionspalatset. der hon van drade omkring vid en österrikisk erkehertigs arm; hon hade fallit mycket af, säg blek och medtagen ut. Ezpositionspalatset den 3 Nov. kl. 5 e. m. I detta ögonblick är verldsexpositionen afslutad. Aunu för något öfver en tirome sedan var olit hör i full gång. Den ofantliga folkmassa, som i dag besökt expositionen, böljade fram i alla delar af palatset och parken, Maskinerna arbetade, man stod i ueue, för att komma in i det holländska iamantsliperiet, man svettades och trängdes i squariegrottorna och trefvade gig fram i de romerska katakombernea; från Japanesiska trädgårdsqvarteret hördes det dofva ljudet af den dervarande stora klockan, från bibelsällskapets paviljong utdelades nya testamenten och religiösa småskrifter, i Salle vangelique predikades såsom vanligt af en person i lekmannadrägt; från tunesiska kafeet förnams det vilda monotona ljudet af de tunesiska virtuosernas sång med ackompagnement af tambour de basque — det var sig likt, samma lif och rörelse som vanligt. Men då klockan slagit 4 ljödo från maskin. gallerierna skärande ängpips-signaler, som tillkännagåfvo att nu var det slut på det hela; dessa signaler upprepades medelst ringning och trumning; gallerierna stängdes Då sidorna med täg, sä att endast de stora rån palatsets lilla centralträdgård till porarne gående gatorna böllos öppna för pas