Aftonbladet – 11 november 1867, sida 2

Vreden och svartsjukan höllo honom alltid troget sällskap. En dag var han, på en lös misstanke, nära att bebandla mig som om jag hade varit en ryss. Jag trodde att det ekulle bli min sista stund. Gud må veta huru olycklig han gjorde mig!? Och en sådan behandling skulle du numera säkert inte vilja underkasta dig!? ttrade en väninna. Af Guillaume? Hvem vet !? Officerns och aktrisens bekantskap hade gjorts i Boulognerskogen, en regnig dag, då Porcellaine tog sig en promenad i vagn. Tvärsigenom de våldsamma störtskurarne såg hon en karl stå sammankrupen under ett kanstapjeträd, hvars af stormen luggade grenar erbjödo honom ett ringa skydd. Han såg hygglig ut. Hon gaf honom ett tecken med handen att han skulle närma sig. DMin herre?, sade hon till honom, ?man lemnar inte gerna en landsman i sticket under ett dylist gement oväder. Tillåt mig att erbjuda er hälften af en vagnsdyna der det är plats för tvä.? Men, madame, det är inte en man ni bjuder att sitta bredvid er; det är en flod; jag strömmar bort!? Ni har bedragit mig, min herre?, sade hon, ?då han hade satt sig upp. YNi är inte en flod; Seinen och Rhein äro inte så våta. Ni är oceanen sjelf !? Derpå tog bon på sig en liten allvarlig min och sade: Törs jag fråga hvem det är jag har den ären att mottaga i min lilla kanot? Herr de Brevillan nämnde sitt namn, Aktrisen gjorde en förbindlig bugning. ?En bjelte från afrikanska armån, räddad ur sjönöd! det är då en handlivg som skall göra heder åt den dramatiska konsten! Billlåt mig att i min tur presentera mig såsom