Aftonbladet – 11 november 1867, sida 2

brådska att söka fatta meningen med deras skämtsamma förebråolser och ömma små. leenden. Genom denna likgiltighet eller denna förblindelse hade hans rykte fått en skugga, nästan en fläck. Man tyckte att hans hjerta förnedrade sig under sin värdighet. Men rörande detta ömtåliga ämne hade grefven sina egna ider, från hvilka intet anfall kunde förmå honom att afstå. För sin del, sade han, syntes honom det att framkalla en hederlig mans förtviflan icke vara en triumf som borde efterjagas tvärsigenom tusende hinder; och att ett korn samvetsagg vore en lämplig krydda åt nöjet, detta var något som han aldrig lyckats att fatta. Kort sagdt, han föredrog vådevillen framför alla salongernas komedier. Det hade redan varit flera måvader, under hvilka grefve de Bråvillan träftade Por cellaine alla dagar, och stundom tre till fyra timmar om dagen. Denna trägna uppvaktning gaf anledning till den förmodan, att orefvens nyck helt oförmärkt började förvandlas till kärlek. Aktrisens kamrater lyckönskade henne deröfver. Detta var en seger, som skulle komma Varigtes-teatern till godo. Hon hade fångat detta stolta lejon med en rosenkedja, och det förmådde icke mera slita sina bojor. På alla dessa vackra tal, som smakade en smula af afund, svarade Porcellaine med att skaka på hufvudet. Han kär! sade hon. Nej, visst inte! Han har alldeles för lugnt och, jemnt lynne för att vara kär. Kärleken har minsann inte ett dylikt lynne. Jag känner den sasen, jag! Den ende man, som någonsin älskat mig, var en polack. Ingen enda vecka förflöt uten stormi Ren Han var som en ständigt eldspr vulkan.