Aftonbladet – 8 november 1867, sida 3

3 pen NORGE. Studentsamfundet i Kristiania firade unionsdagen med-ett gille, i hvilket representanter af de tre andra nordiska universiteterna deltogo. Skolföreståndaren Aars höll talet med anledniog af degens betydelse. Kand. Yngvar Nielsen talade för Sverge, hvilken skäl besvarades af dr v. Steyern från Upsola i följande ordalag: Utan tvifvel var deras afsigt, som stiftade föreningen mellan Sverge och Norge, ieke blott att grunda ett starkt och mäktigt statsförbund, som skulle ingifva det främmande hotet respekt och visa det främmande våldet tillbaka från våra kuster, utan de hade ock öppet öga för det mäktiga inflytande på de begge folkens wmre utveckling i alla riktningar, som ett närmare samband dem emellan skulle utöfva. Ty det är en lag, som gäller om folk och stater, såväl som om individer, att det är det gemensamma arbetet, under ömsesidig täflan och ömsesidigt utbyte af tankar och krafter, som ger det rikaste resultatet. Derföre, då vi nu fira åminnelsen af det verk, våre fäder grundlade den 4 November 1814, tillkommer det oss, för att rätt uppskatta dess värde, icke blott att mönstra den styrka i yttre samhållighet, föreningen må hafva vunnit sedan den tiden. Vi böra hvar i sin stad gå till oss sjelfva och se till, om vi ej lärt något af hvarandra, om vi ej kunna datera en friskare arda, ett rörligare lif i vår inre utveckling från den dag, då vi förenade våra öden. Och då det, enligt min mening, är på detta tält, som föreningen alstrat sina ymnigaste skördar, så är just cn sådan betraktelse mer än nägon annan egnad att ingifva kärlek till föreningen, att mana till den ömaste vård om den planta, som redan burit så välsignelserika frukter. Då vi inträdde i föreningen, egde vi icke stort mera gemensamt, än stammen, ursprunget; ty sedan grenarne skilt sig från stammen, hade deras utveckling ledt åt temligen motsatta håll. ena sidan var här en urgammal monarki, sjeifständig sedan hedna tider, med stora minnen. med rätta stolt öfver dessa minnen, måpönea nog fasthängande vid sina minnen för att med fullt fördomsfri blick genast kunna öfverskåda den förändring, som inträdt i dess yttre och inre ställning. Ty det händer ofta, och det är ganska förklarligt, att en stor historia alstrar starka hiscofiilt fördomar. andra si dan stod ett folk, som nyss blifvit väckt till lif från en Herhundraåri, itisk dyali ken gla historiska a ; t kat Oh Sn