Aftonbladet – 8 november 1867, sida 3

7 gad, samt senare på eftermiddagen skjuten P a utan att träffas. af NENEOKSSNSsTsorsn af) Fäktningen i De la Croix salong. :; Hur skall man kunna få visa sina militö Iriska talanger i ett land, der man lefvat co ) djupaste fred öfver ett halft sekel? Gene h rationer följa på gemerationer, utan a 5l man kan få pröfva svärdet mot en end 2) fiende! dl Så klagade krigsgudens söner; men d I kom det bud norrifrån, att en förskräckli Ifiende, den bleka nöden, börjat rasa blant våra bröder deruppe mellan fjellen. Til :l vapen! ropade våra unga krigare, och strax ; samlade gig en liten skara, med varm: n bjertan och med gode föresatser, att bjelp: ..de arma norrlänningarne mot den bistre fienden. Den tanken är vacker och derför ger n gerna en fyrk för att se på de krigiska le 4 koarne. Så kom då till De la Croix sa oj long, der man på samma gång rest tempel åt krigets och barmhertighetens gudom. Vid dörren stå ett led kadetter och lemna .Jut programmer, och i salen etå andra redo -jatt följa damerna till sina platser. Se er -Jomkring och ni skall tro er ha kommit in Ti skötet af ev familj. Nära tre fjerdedelar af publiken består af krigarfäder och mödrar, krigares hustrur och brudar, och en I vald saroliog af krigarflammor, hvilka tyd ligt tala om att Mars och Venus ännu i våra dagar hafva något gemensamt. idån drages åt sidan och Afrikas kust ligger för våra blickar. En skara beduiner retirera och försvinna i skogen. Då araberna väl äro borta kommer en ung fransk officer med geväret öfver axeln och arm i arm med två eleganta damer. Vid åsynen af fruntimren skulle man snarare tro sig på en pariserboulevard än på Algeriets ataljfält. Officern är ute på jagt och ekjuiter en fågel åt sitt tjusande sällskap, men knappt har fågeln fallit förrän kavaljeren sjelf faller ett offer för en arabisk kula. Beduinerna störta in och föra bort de båda damerna. Arma qvinnor! hvad skall väl blifva af dem? Till all lycke finns ett detachement franska trupper i närheten, och svart uppstår en strid, som slutar med att de båda damerna blifva räddade och beduinerna slagna. Man drar verkligen en suck af lättnad, då men ser fruntimren räddade ur röfrarnes händer, och det fastän man vet att under korsetten klappa modiga kadetthjertan. Andra scenen förestiller en förpostfäktning, eller något dylikt, som icke så noga kan förklaras af den oinvigda. Hvirflande trummor och klingande trumpeter, månsken och blänkande bajonetter, teppra franswän och vilda araber, skott och sabelhugg, kolfstöter och bajonettstygn, se der nägra detaljer af scenen, som slutar med en eff-ktfull tablå. I andra afdelningen se vi åter samma afrikanska landskap; men nu är det de tre musketörerna och dArtagnan, som uppträda för att duellere. Athos sitter i fonden, försjupken i tankar. Då kommer den tappre dArtegnan, och straxt derpå den starke Porthos och den fine Aramis, Annorlunda hade: vi föreställt oss de bjeltar, gom föddes i Alexander Dumas hjerna; men så är det ju slltid, att verkligheten icke motsvarar dikten. Nu korsar den ädle Athos sin värja med dArtagnans. Det är som om två blixtar mötte hvarann. Men länge få de icke visa sin skicklighet, ty patrullen kommer och striden blir allmän. Man fökter med rase:i å ömse sidor, men de tre musketörerna äro skickliga fäktare. och snart bita patrullens soldater i gräset. När ridån öppnas för tredje afdelningen itår trähästen midt på scenen, Men icke den trojanska hästen, och icke heller irähästen i sagan, utan den som begagnar vid zymnastiska öfningar. De hoppfulla yngingarne göra de mest vågade språng. De iro alla hvitklädda, och då de tätt på hvar: won hoppa jemnfota öfver hästen tror man ig se en flock dafvor flyga öfver scenen. Då man ser dem förstår man rätt det gamla yrdspråket, som. talar om att ?hoppa öfver små tek?, Aftonens glanspunkt är Kalabaliken i 3ender?. Turkarne äntra läkteren, som får passera för att vara det hus, der Carl XI stängt sig inne med sina drebanter. Under jut och skri klättra sultanens soldater upp ill balkongen ; men plötsligt synes en Jjusockig skepnad midt ibland dem och jagar jed mabomedanerna med sitt fruktansvärda värd. Det är den nordiska hjeltekonungen, öljd af sina ?gossar blå?. Elden fattar i huset — blif inte rädd! det är bara en engalisk eld som brinner inne i kammaen — och Carl nödgas att göra ett utfall, nen dukar under för öfvermakten och stäler sig i tablå, när ridån drages samman nder publikens lifliga applåder. Och så är det slut på leken; men allaret kommer sedan när de hopfäktade nedlen räckas som bröd åt hungrande liar, som välsigna gifvarne och säga, att e unga krigarne vunnit en seger, som är usenfallt skönare än alia blodiga bataljer. Richard. — PA swe Praspeny et. BD. aa Nr KCR Oc (MG va ST FRE fr