Aftonbladet – 8 november 1867, sida 2

tryck ät persörer som ej bry sig om at höra dem. Återstodo således endast han fruptimmersbekanta; men dessa voro af de mera flyktiga slaget, och han visste icke ens om han skulle återfinna dem der hvar est han hade lemnat dem. Den vackre Henriette, till exempel, hvilken han hade känt i Lyon, hvar fanns väl hon nu? Oct madame dA..., hos hvilken han fordom hade tillbragt mången afton i Paris, hade ju icke ens besvarat havs sista bref! Det här är verkligen eget !? tänkte har med: ett halft sorgset löje. ?Jeg har min sann ingen att skrifva till!? Han kastade ifrån sig pennan och reste sig häftigt upp, och i samma ögonblick föll hans tanke helt plötsligt på kapter Berthier. För tusan?, sade han till sig sjelf, jag hade så när glömt den hedersvaschan! Jag undrar just hvart han tagit vägen.? Majoren begaf sig härmed ånyo åt staden. Af alla de kamrater han hade känt änds från kadettåren fanns det ingen för hvilker han hyste en så liflig vänskap som för kap ten Alberie Berthier, och måhänds val hemligheten af denna sympati att söka ut den fulikomliga olikheten i deras karakterer. Kaptenen var ofta häftig, butter och vresig till lynnet, medan majoren deremot genom det lifliga och sprittande i sin natur erin rade omdessa adelemän som gåfvo en an strykning af glädtighet åt allt, äfven åt de djerfvaste eller allvarligaste handlingar sitt lif. Båda hade semtidigt blifvit utnämp da till officerare.; men medan. grefveas in tagende utseende och behagliga sätt hade förvärfvat honom sina förmäns ynnest til den grad att han snart hoppades bli öfverste BÖDRE skul költnit då dö döm KDE