Aftonbladet – 8 november 1867, sida 2

STOCKP OLM den 8 Nov. Om den senaste förvecklingen i Italien ; ch den ställning Frankrike intar till den-). amma liksom till den romerska frågan öfver . ufvud, yttrar Eugene Foreade i Revue des eux Mondes chronique för den 31 Okt.:, Konventionen af den 15 September var . ndast en impasse?: man måste respektera . eane, tilldess tidens gång och gynnsamma j. örhållanden tillåte stt på ett regelbundet ätt gå henne förbi. Oaktadt ögonblickets . åldsamma skakning, är det endast alltför . ydligt att denna impasse? skall fortfaral tt finnas till. Det är framförallt ur syn munkten af Frankrikes intressen och grundatser som denna sakernas ställning för oss ir af så stor vigt. De skäl, hvarmed denl ranska styrelsen rättfärdigar sina nu vidogna åtgärder, ha alls icke karakteren af vermanenta skäl. För en mäktig styrelse ch ett mäktigt land kan det vara en vär: lighetsfräga att skaffa respekt åt ötverenskommelser, som af dem blifvit ingångna ör att tillsvidare tillfredsställa intressen om de sjelfva ej att bedöma. Men vid wppfyllandet af åenna af öfvergående om tändigheter älagda hederspligt får man ej örlora ur sigte den väseniliga naturen af de ninder, som förr eller senare skola resa sig. Allt under det den franska styrelsen vidtaser de strängaste mått och steg för att upprätthålla stolus quo i Rom, synes hon inse tt hon ej kan ensam påtaga sig ansvaret för ett ändlöst skydd af påfvedömets verldsliga makt. Hr de Moustiers cirkulär ger vår nya ockupation endast en provisorisk egenskap och öfverlemnar i mycket klara ordalag den romerska frågans reglerande åt Europas kollektiva ansvarighet. Ur eurone synpunkt skall frågan oundvikligen öja och vidga sig. Europa skall ega att afgöra, om bibehållandet af den verdsliga makten låter förena sig med den italienska nationens esjelfständiga konstituerande och inre lugn. Det är allsicke genom att öfverlemna sig åt reaktionära eller revolutionära lidelser som. man skall lyckas lösa denna omätliga fråga; det är med förnuftet, känslan för rättvisan och den historiska erfarenhetens ljus till ledning man måste skrida till studiet af henne för att derur draga sauna slutsatser. Hr de Moustier talar om makterna, men han säger ej hvilka de stater äro, som han inbegriper under detta namn. Menar han dermed endast de katolska makterna? Det skulle då endast vara Frankrike, Österrike, Spanien och Portugal. Men en öfverenskommelse uteslutande mellan dessa stater kan ej gå och dälla för ett europeiskt utslag och den nyare civilisationens domslut. Deras dom : skulle misstänkas för partiskhet; det är en ibland dem, Spanien, som i detta ögonblick skulle förvåna verlden med sina anspråk, om det är sannt hvad som berättas, att det nuvarande spanska kabinettet umgåtts med den ne att om sakerna i Italien toge en otande vändning; skicka -ew arme på 40,000 man till konungariket Neapel. Eller menar han med makterna ledamöterna i den gamla europeiska konserten: England, Preussen, Ryssland, Österrike och Frankrike? Skulle en sålunda sammansatt domstol vara kompetent? Skulle England sätta sig emot ett folks önskningar för att bidraga till upprätthållandet af påfvedömets verldsliga makt? Kan Ryssland tega om hand den romerska kyrkans öden, Ryssland, den enda ännu förföljande makt, som öfverallt för krig emot den latinska katolicismen och öfver hvilken påfven, lika mycket som öfver Italien, slungar sina ljungande anatemer? Skulle Preussen uttala sig för påfven, Preussen, som nyss genom sin konung i hans tal till riksdagen erinrat om de gemensamma intressen, som, tack vare 088, förenat det med Italien? Slutligen böra vi, Frankrike, när vi inleda en europeisk undersökning om det verldsliga påfvedömets ställning, äfven npågot litet tänka på oss sjelfva. Såsom den romerska frågan hos oss framställts af ultramontanismens och radikalismens motsatta ytterligheter är hon i sjelfva verket en djupt fransk fråga. Man kan sluta dertill af den städse växande retligheten och den passionerade häftigheten i polemiken. I den stegrade hetsigheten i dessa på nytt börjande strider ligger någonting, som väl är egoadt att göra ett sorgligt intryck på de moderata sinnen och:de patrioter, som trodde att det i Frankrike fauns redan afgjorda frågor och försonade rivaliteter. Vi ha ett parti, som till hvad pris som helst försvarar bibehöllandet af den verldsliga makten, och ett annat, som anger sen af presterliga händer utöfvade politiska makten stridande mot alla den franska revolutionens intressen och grundsatser. Ser man på traditionerna, ideassociationerna, frändskaperna, sträfvandena hos dem som hos: oss försvara påfvedömets verldsliga makt, nödgas man också utan tvifvel i dem se motståndare till den nya tidens anda och anhängare af restaurationen af saker och ting som äro förgångna. De, som hos 0s3 vaka öfver bevarandet och utvecklandet af revolutionens grondsätser, bafvagenom en mängd nyligen inträffade motgångar blifvit botade för all optimism ; de äro oroliga och misstrogna. I ettland, som bar för ged att efter demest högsinnade ansatser taga steg tillbaka, frukta de ett återgående till de gamla tyrannier, hvilkas ok Frankrike trodde sig -ha afkastat. Man vore färdig att trc att Ianeiet regime och revolutionen allt jemnt stå i Harnesk mot hvarandra och ständigt äro färdiga att börja den gamla striden på nytt. Närman ser den rekryte. ring af frivilliga för påfvens räkning som pågår i vissa delar af Frankrike, skulle mar tro att vi här hade ett litet Vendee som : Rom egde sin brännpunkt. Å andra sidar finna de garibaldiska företagen entusiastiske anhängare i den liberala, opinionen. Med tryck ät persörer som ej bry sig om at höra dem. Återstodo således endast hane fruptimmersbekanta; men dessa voro af de mera flyktiga slaget, och han visste ickt