Aftonbladet – 8 november 1867, sida 2

Alltjemt pädrifven af den nervösa rörelse som icke tillåter en att stanna på ett ställe efter en häftig verksamhet, återsäg ban der blodsväg han nyss hade passerat: De lef vande sprungo bland de döda. Man upp samlade en rik skörd af sårade. Nöägre araber, som voro genomborrade tvärsige nom, men ännu andades, betraktade, upp krupna i hörnen och med ryggen stödd mo en hög af ruiner, segervinnarnes vilda fram stormande. Icke en klagan, icke ett skr hördes. Stundom sänkte en af dem hufvu det, för att icke mera lyfta upp det. Mar snafvade på armar och ben, som stucko upt midt bland stenhögarne. Det var slagfälte midt i en stad. Kort derefter befann sig majoren sittande framför ett SGI med en penna : handen, Han kände ett synnerligt behofat utgjuta sitt bjerta som flödade öfver likt er öfverfylld vas; han ville meddela en mensk lig varelse en del af det häftiga lif som sjöd inom honom, berätta någon de rörel. ser, som genomströmmade honom, striden: gäng och den yrsel hvaraf han var angri en. Han hade redan doppat pennan Dläckhornet, då han plötsligt stannade. De var visserligen godt och väl att ekrifva, mer hvem skulle han skrifva till? Grefve de Brevillan hade hvsrken bror eller syster ingen familj, undantagandes några aflägsne slägtingar, hvika han brydde sig lika myc ket eller rättare lika litet om som stänk kulorna i löpgrafvarne. Han hade visserli gen en hel hop kamrater, hvilka han, om så fordrats, gerna velat tjena, men man gör er tjenst vida lättare än man öppnar sitt hjerta, vem af dem hade väl förötrigt någon så synnerlig brådska att få höra hvad majorer dee fe Re ol AN