Aftonbladet – 4 november 1867, sida 3

terna beslutit beordra de kongl: trupperna att öfvergå gränsen och besätta några punkter på det påfliga området. Denna befallning utfärdades kl. 11 på förmiddagen och genast derefter satte trupperna sig i marsch: till Civita-Castellane, Orte, Acquapendente och Frosinone. Garibaldi hade då sitt högqvarter i Casina S. Colombe, och hans förposter stodo endast 2!2 miglia från Rom. En af Freie Presses korrespondenter i I Florens meddelar intressanta upplysningar om orsaken, hvarföre ministören Cialdini gick om intet samt om den till döden resignerade sinnesstämning, hvari Garibaldi begaf sig till Rom, Generalen ankom, såsom bekänt är, den 22 Oktober till Florens elier samma dag som Cialdini fått i uppdrag att bilda ett kabinett. Denne sistnämnde begaf sig, åtföljd af Crispi till Garibaldi, för att förmå honom i landets intresse draga insurgenterna ur Kyrkostaten. ?Mellan de båda generalerna uppstod då ett samtal — berät. tar korrespondenten — som Crispi åhörde och af hvilket detta vittne icke gjorde någon hemlighet. Cialdini sade till folkgeneralen, att Fraakrike afstår från allintervention och lofvar lösa den romerska frågan efter Italiens önskan, om friskarorna lerna det påfliga området — eljest måste Frankrike intervenera, och Italien kunde omöjligen förhindra det genom ett krig, hvartill det alldeles icke var beredt. Härpå skall Garibaldi ha svarat ungefär följande: Generäl! Jag har allt skäl att icke lita på en Bonapartes löfte och att icke frukta hans intervention. Säg åt konungen, atthan gifver mig befälet öfver de 35—40,000 man, som stå vid den romerska gränsen; jag skall låta mina frivillige förena sig med dem, och inom 48 simmöär äro vi herrar. öfver Rom och Civits Vecchia; låt sedan fransmännen komma, de skola bli mottagoa som gig bör? — Cialdini anmärkte, att detta i intet fall var möjligt. Härpå genmälde Garibaldi: Jog förstår — jag är iogea reglementsmessig general — det gör ingenting — öfvertag ni befälet öfver trupperna; jag skall ställa mig med mina barfota friskaror under ert befäl — lätom öss tillsammans marschera till Rom — ni har ju hört, ätt jag äfven kan lyde; fråga Lemaimora, han kan förtälja något derom...? — Ait detta är! omöjligt?, svarade Cialdini. — Nå då gåj vi hvar och en sia väg, som ödet anvisar : åt oss — fortfor Garibaldi lugat — gif ni vika för fransmännen, böj er för en Bonapartes skrämskott eller tro på hans ord, alldeles såsom ni behagar — min väg är en annan, en annan min tro och min kallelse; : denna drifver mig till Rom; jag måste dit med mina barn. Träffor mig den kula, som ! skonat mig i hundrade strider, 8å vare hon nig välkommen under Roms murar; bön kan bespara mig smärtan attöfverlefva mitt fädernestands vanära; hon skall lägga mitt lik mellan päfven och italieharne, så att dell aldrig försonas; på det sättet skall mitt lik! böra någon njite... Apropos, vet ni, gene; väl, utt jag i dag gjort mitt testamenie?... Jag har dragit ut i hundra strider, utan ätt!1 1 I L det någonsin fallit mig in att. göra ett testamehte — i deg Har jag gjort det och benörigen beredt mix, på döden. Farväl såSg göneral, jag begifver mig på väg till om.? Cialdini var efter detta samtal alldeles örbluffad. Han hade ätagit sig det svåra!s rbetet att bilda sa minietör, i förbop ning r tt förtnå Garibaldi sett afetå från hans Romt ärd, men taud honom obeveklig. Crispild jade anslutit sig till honom; andra framstå-s nde medlemmar sf den parlamentariska q enstera hade, tilifråvade af Cialdini, lofvåt!s onom sitt understöd med vilkor, att enl raftig, frisinnad regering bildades, att ar. f sn ökades till 200,000 man och gjordes k rigsfärdig såmt att flottan uppbjelptes. !d ialdini förklarade sig gå in härpå och bil!s åde ett kabinett, i hvilket de gåmla, äkta atle-ö i