Aftonbladet – 1 november 1867, sida 2

välgerning, som af endast mensklig tillskyndelse blifvit menskligheten beskärd, och utan hvilken sjelfva den kristna sedeläran, såsom tillämpad af en Kierkegaard och hans vederlikar, blir en rent af odräglig och förkros sandensidighet. Då jag ej kän, och icke heller vill, upp-. vifva tron på gudomliga strafftdomars foörekommande i verlden och följaktligen den norrländska hungersnödens karakter af ewt straff för folkets synder, har ag ingen an nan utväg att befria mig ur mitt plågsamme dilemma än just denna samma ackommoda tion, om hvars tillämpnings behörighet in casu speciali jag dock, för egen trygghet, önskar höra mera andligen erfarne och bibel fasta trosförvandters mening: Jag skulle, om jag vägade, så gerna vilja ackommodera begreppet om Guds hämaande försyn och dess fenomenala nppenbarelse till tron på en oändligen kärlekstull, i sin minsta detaljer medvetea verldsregering, så att hela hämdbegreppet amorterades — värre hoxus pokus har verkligen ackommodations väsendet nog gjort i verlden — och straff begreppet upplöste sig i den sälla tron på en faders ledning ur barndomens okunnig het och svaghet till mandomens medvetua dygd. Genom en sådan reduktion får jag norrlänningens synder, som genom hun gersnöden ernå sitt rättmätiga straff, att uppenbara sig i deras brist på omvärdnad m jorden, som de fått för att civilisera och försköna, deras likgiltighet för utdikning al de frostalstrande kärren, deras slapphet i uttänkande af medel mot ett snart sagdt kroniskt missväxtelände, deras oförsvarliga slösaktighet under de tider då trävaruskeppningen satte ofantliga kapitaler i omlopp i deras bygder, och ej minst den i sanning skändande hend nrorrlänningen i så vid sträckt mått burit på skogarne, denna moi frosterna och fjellvindarne skyddande man tel, som ej ostraffadt sönderrifves. I sådan mening blir hvarje hemsökelse genom natur krafterna en välgerning för frawtiden, et: trappsteg till en högre odlingsgrad, och andras medlidande blir en dygdi stället för att vara ett brottsligt ingrepp i verldsstyrelsens hämdeplaner, särdeles om de medlideamme ej ioskränka sig at! endast gifva. utan uppiordra och vägleda de nödlidande att hjelpa sig sjelfva, ja tvinga dem genou: den allmänna meningens makt att se sig om efter anvan sjelfbjelp än det tomma idkeliga ropandet efter allmosor. Kan biskop Beckman ej tillgifva oss en sådan ac kommodation, så skilja sig beklagligtvis våra vägar, kas han det, såsom jag är fullt ötveriygad, så är talet om sirafftdommarne och otrossynderna egeniligen ingenting annat än ett professionelt sätt att tala uian vidare mening, men det är en ful facon de parlier, som gör den sak, tör hvilken han kämpar, längt obotligare skada än han och de med bonom lika tänkande någonsin kunna före ställa sir. Theologie Studiosus