Aftonbladet – 1 november 1867, sida 2

Den proklamation, gom Victor Emanuel utfärdat till sitt folk, meddelas i Gazzetta uffiziale och är af följande innehåll: PFriskaror ha, förledda och uppviglade af ett parti, utan hvarken mitt elier min re geriogs bemyndigande väldfört statens gränser. Den aktning, som alla medborgare äro lika skyldige att visa lagarne och de internationella föreskrifter, som äro stadfästa af parlamentet och af mig, har un. der dessa allvarsamma fö, hällanden pålagt oss en sträng hedersskuld. Europa käna-r, att den fana, som höjts på områden angränsande till vårt, en fana, på hvilken stär skrifvet: Upphåfvande af den katolska religio nens öfverhufvuds sndliga makt, är icke min. Detta försök har satt det gemensamma fäderneslandet i stor fara och ålägger mig den befallande pligten att på samma gång rädda landets ära och icke i en ends sammanblanda två absolut särskilda saker, två olika föremål, Italien måste betryggas mot de faror det kan löpa; Europa bör vara fvertygadt, att Italien, troget sina förbindelser, icke vill och icke kan störa den allmänna ordningen. Et krig med vår bundsförvandt skulle vara ett brodermördande krig mellan två armeer, som stridt för samma sak. Såsom invehafvare af rättigheten att bestämma öfver fred och krig kan jag icke tillåta, att denna rätt inkräktas. Jsg är derföre förvissad om, att förnuftets rös: skall vinna gehör samt att de italienska medborgarne, som våldfört denna rätt, oförtöfvadt skola begifva sig bakom våra truppers linie. De faror, som dessa oordningar och de obetänkta planerna kunna skapa bland 288, böra besvärjas genom att upprätthålla regeringens aukioritet och lagarnes okränkbarhet. Landets ära hvilar i mina händer, och det förtroende nationen haft till mig under de smärtsammaste digar, kan ej heller nu tryta mig. Närlugnet återvändt i sinnena och den allmänna ordningen blifvit fullt återställd, skall min regering i samråd med Frankrike och i enlighet med parlamentets beslut med 2lllojalitet bemöda sig att finna en gagnelig uppgörelse, som är egnad att göra slut på dena svåra och vigtiga romerska frågan. Jag har hyst och skall alltid hysa förtroende till er klokhet, liksom I hafven hyst förtoende till er konungs tillgifvenhet för detta stora fädernesland, som vi genom gemensamma uppoffringar slutligen äter intört i nationernas antal och som vi böra öfverlemna oförminskadt och hedradt åt våra barn.? Denna proklamation är undertecknad af konungen och alla ministrarne,