Aftonbladet – 1 november 1867, sida 2

svag och trött qvinna, om nyss tillfriskna! från en sjukdom, under hvilken de goda nunnorna troget vårdat henne. Stackars Reine! Hon kom tillbaka utan att finna någon hos hvilken hon kunde söka deltaande. Hon kunde ej tänka på det för utna — det fyllde hennes sinne med tvif vel och ånger; hon vågade ej tänka på framtiden — den föreföll så dyster, så oändlig, så outhärdlig. Hon skulle gerna velat dö i klostret, i det ljusa sjukrummet, bland de stilla nunnorna, för att sålunda finna lösningar af lifvets gåtor. Men det var blott en långsam nervfeber som angripit henne och hon visste väl tt det ej fanns något ennat slut derpå än detta prosaiska att blifva frisk igen och komma hem till sitt evformiga hvardagslif och sina försummade pligter. Om Catherine Fontaine hade varit i Petitport, kunde hon i hennes ömma vänskap funnit tröst och glädje. Men en händelse hade inträffat, som skulle varit ändå märkvärdigare om den inträffat förr, och Catherine var i Eogland, för att taga i besittning ett arf, som tillfallit henne och hennes systrar. Hvad behöfde hon det nu? Fontaine hade försett beune med tillräck. ligt af denna verldens goda, och hon ville hellre hafva honom att tacka för det öfverflöd, hvarmed hon nu kunde omge sig, än slumpen, som hade låtit grefvinnan Farebrother dö innan hon hunnit underteckna sitt testamente. Den vördige berr Bland skulle hafva varit rätt många tusen pund rikare om den gudfruktiga frun fått lefva ett par timmar till. Han bade icke ens den tillfredsställelsen att få veta det, ty ehuru håde doktor och notarie efterskickades, kommo bäda för sent. Som a ju ver, tillfö:l en icke obetydlig del af itens förmögenhet Catherines systrar och