Aftonbladet – 1 november 1867, sida 2

STOCEHOLM den 1 Nov. Biskop Beckmans hordabref, Rörande detta dokument, som ådragit sig en så stor uppmärksamhet i landet, ha vi mottagit en insänd artikel, som vi göra oss ett nöje att återgifva och rekommendera till våra läsares uppmärksamhet. Den har följande lydelse: Till utgifoaren af Aftonbladet. Undertecknad, som med smärta sett det häftiga anloppet mot biskop Beckman, en man som jag högaktar både på grund af hans personliga karakter och hans stora lär dom, har af hans mångomskrifna a!lokation till sitt stifts presterskap känt hos mig upp stå ett bekymmer, helt främmande förmod ligen för hela eder tonkegåog, men icke, mindre djupt än edert. Ni Kan från er ståodpunkt ej häfva det, och ingen annan kan det, än den som, står på uppenbarelsens grund, såsom herdabrefvets författare. Men hvdd ni kan göra för mig — och er kända liberslitet ger mig hopp att ni också gör det -— är att bringa efterföljande rader till kännedom åt vår kyrkas mälsmän och väls villigt upptaga det svar, som jag med visshet hoppas någon af dess. vördade förmän skall önska i edra spalter få införa, mig och med mig liktärkande till välbehöflig ledniag och tröst i ett ganska plågsamt tvifvelsmål. Lisa med biskop Beckman tror jag på Gudsstraffdomar i verldshistorien ; — ni skall måhända vid denna bekännelse stämpla mig obesedt som en ignorant eller, hvad värre vore, såsom en bigott, — och den skarp sinniga artikel ni nyligen anfört ur ea an nan daglig tidning, rationelist liksom ni, har endast tjenat att styrka min öfserty gelse. Den instinkt, som i alla tider ledt hedendomen att tro på gudomens straffdomar öfver .skuldbeiastade menniskogenerationer, kan ej vara så helt och hället falsk. äfven om den ej så bokstafligen bekräftades föret af den mosaiska och sedan af den kristoa uppenbarelsen. Skaparen har ej i bela slägtets bröst inlagt lögnaktiga känslor. D:r Beckman lärer väl således hafva rätt i sak, hvilket utan tvifvel lärer erkännas af en hvar, som står på hans fasta och orubbliga trosgrund. Så olika vi båda för öfrigt mö tänka, herr redaktör, vill ni säkert ändå hjelpa mig att bidraga till utrotande af tron på den blinda slumpen, den mest omoraliska och förstörande tro som finnes i verlden. Utan att vilja se Guds finger i hvarje den minsta händelse som timar — eller rättare sagdt, utan att vilja instämmea i det till jargon vordna talesättet derom — ty jag tror, uppriktigt sagdt, ej på tillfälligheter i naturens ordaing, hvilken endast är utsidan af Guds eviga ordning — tror jag visst och fast att ingen hungesnöd, ingen pest, intet krig, ingen all än eller enskild olycka någonsin i verlden inträffat eller inträffar, som ej är ett kärleksfullt straff af försynen, för det menniskorna öfverträdt och dagligen öfverträda hennes eviga lagar. Jag kan också omöjligen inrangera den narrländska hun gersnöden under någon annan rubrik, ehuru jag ej är lika säker som biskop Beckman, att den är en lex in casu, ett specialkorrektiv mot läsningen af otrosskrifter, som bevisligen är vida allmännare i vissa andra stift än i det pietistiska Norrland, ej en gång för den olofliga skogsafverkningen, som jag anser för en af de allra gemenaste synder, emedan den för många generationer sträfvar att göra Guds herrliga jord obrukbar, eller dock högst otreflig för Hans skapade varelser. Om nu, såsom jag tror mig hafva bevisat, biskop Beckman har rätt i att anse den norr ländska hungersniden såsom en rättmätig straffdom öfver den norrländska befolknin gens stora syndabörda, är det då rätt at hela det öfriga landets inbyggare att genom insamlingar och sändningar af understöd söka liksom undandraga de skyldige verkningarne af det heliga rådslag, som skickat dem lidandet till en helsosam tuktan? Göra sig ej millionären, som sänder tiotusentals riksdaler, dagakarlen, som beröfvar sig en tarflig måltid, för att stilia andras hungersqval, solidariska i den ännu större synden att vilja ingripa i försynens outransakliga domslot, och med stoftgrendets mikroskopiska förmåga företaga sic att vilja, hindra deras verkställighet? Skall ej en allmän nöd blifva den nya straffdomen för denna ett helt folks obehöriga, nästan hädiska blödighet? Det romerska ordspråket res sacra miser är kristligt i en helt annan bemäräelse än den latinske siare.: begrep; men tider med ett högre troslif än vär tids hafva förstått, att den, som är rörd af Guds hand, ej är ett lämpligt föremål för menniskors kortsynta åtgörande. Ar det rätt att sålunda gripa Gud i händerna och vilja hindra hans domar, detta ir det tvifvelsmål, som biskop Beckmans herdabref väckt i mitt sinne. Äfven jag nar gifvit min skärf, och säkert har bref rets författare gifvit måävga gånger mera. Ar detta rätt gjordt, och jag hoppas att det j är olydnad; ej uppsåtlig och gudlös tredsk vet; — konseqvent är det visserligen icke; nen konseqvensen skulle föra oss till en beqväm ensidighet. Den skulle bindra oss tt i våra kyrkor bedja för de sjuke, emejan sjelfva plågan är en gudasänd straff. lom för korsdragarens synder; den skulle örneka oss trösten att fälla tärar vid älkade bortgångnes grafvar, såsom de der pnebure ett knot mot den gudomliga förynen, o. 8, v. Samma konseqvens skulle vilkorligen förbjuda oss att begagna läkareonstens lindrande medel mot våra krämpor ch den skulle återföra oss i magiens arvar, på hvilka vårt slägte i luga oskuldi lumrade under frommare, men mera oprakb ska dagar än våra. Lyckligtvis har mann ppfunnit ackommodationen, denna den största I g vag och trött qvinna, om nyss tillfrisknatt