Aftonbladet – 31 oktober 1867, sida 2

d SLUURELSLYL Och 31 VkLR Bref från Norge. (Från Aftonbladets korrespondent ) Kristiania den 23 Okt. I många afseenden hastigt skridande framåt ller ätminstone uppiyldt af tanken på det aska framåtskridandets nödvändighet, har årt samhälle i en enda riktning med djup vietet stätt fast vid det, som ?fra Feedrene er kommet Og til Sönnerne skal gaa,? tålt fast i trogen vördnad för en ärfd tro eh tillslutit sitt öra för de djerfva röster, om fjerran ifrån ropade till oss, att äfven 1itanför fädernetrons barndomsparadis kuade rid och hugsvalelse vinnas, ja, att det först jar utom dettas inskränkande gränser, som l. ifsvägen blef banad och bred. Medan tansarnes strid rasade der ute på den stora verldens valplats, hvarest tron träffades af usen pilar och sjönk blödande i stoftet unler de förenade anfallen af gäckeri och sträng kritik, arfrivol verldslighet och obäaligt sannisgssökande, var det som om denj slippmur, som med Issen blottet under Polens Neetter, Med Barmen hevet under Bölgens Brag, Med trefold Skumrig mod den korte Dag? omhvärfver vårt gamla jand, uppreste ett aiskräckande skrank mot de vilda skarorna, på det att icke en gång det aflägsnaste eko af kampens larm, icke en gång det svagaste genljud af de tusenfaldiga segerropen skulle hinna hit upp till oss och väcka 0ss ur de stilla drömmar, i hvilka vi ännu såsom i tidens barndom sågo Guds himmel öppen öfver oss och vänliga englar, som stego upp och ned och bragte oss budskap från höjden. Och fanns då bland oss nå gon enda, hvars väg förde honom genom de regioner, der striden just stod, så skakade han betänksamt på hufvudet, korsade sig och skyndade derifrån så hastigt, som hans förskrämda tanke kunde bära honom. Att i dessa högheliga ämnen verldslig villfarelse skulle ha inblandat sig, att en vetenskaplig, historisk och filosofisk kritik kunde ha rättighet att inlåta sig på Gudsbekännelsens problemer eller på det religiösa medvetandets utvecklingshistoris, det var honom obegripligt — ty det var honom en förargelse, och med detsamma ade naturligtvis allt detta fått sin dom. Det kunde icke falla honom annat in, äv att tron måste rätta sig efter hoppet, bekännelsen efter de hemliga önskningar, till hvilka uppfostran hade nedla2t fröet i hans själ och gom sedermera .eia det bebof att haka sig fast vid det säkra, af consensus gentium assurerade, som finnes hos hvarje menniska, hade gjort till envåidsherrskare öfver utvecklingen af hans själslif. Det var ju så tungt att sjelf nödgas söka sin väg — och då kanske till slut bli stående framför ett uppslukande djup, fyldt med intets nattliga mörker —i stället för stt följa med den stora hop, hvilken såsom en samlad menighetsflock med sina med vederbörlig fullmakt utrustade ledare skrider framåt säkert och makligt från station till station på den väg, som frän en smal stig har blifvit en bred och beqväm ehausste. Och väl till märkandes var det icke blott filistrarne, som i andligt afseende saknade — jag vill icke en gång säga sym pati för, utan till och med begrepp om den utveckling frän ortodoxien till en mera rationel bekännelse, som den andliga vetenskapen efter hand tagit i våra dagar — en utveckling, som visserligen — vare det långt ifrån oss att förneka det — på sina ställen icke stannade förr än vid yttersta gränsen, men som likväl fört slägtet längre framåt mot mälet. Det var sisom sagdt icke blott de i andligt afseende indifferente, som tillslöto sitt sinne för en förnuftsenlig granskning af de religiösa grundsanningarne och den religiösa historien; till och med ilitteraturen möter man ofta en bestämd afvisning af all diskussion om dessa saker. Jag minnes t. ex. ett för uppfattningen på in telligensens höjder rätt betecknande yttrande af Björnstjerve Björnson i några Anmärkningar från en resa?, hvilka år 1863 siodo att läsa i L. Dietrichsons ?Nordisk Tidskrift for Literatur og Kunst?. Han säger: Blott i förbigående vill jag anmärka, att de flesie af Tysklands framstående skalder, föriattare, lärde och största delen af den yngre studerande ungdomen äro eteister. Den kristna religionen är ett öfvervunnet stadium? för dem. Den i norden, som läser detta, skall det gå som mig, att han i början icke vill tro det. Jag kan då intet annat råd gifva, än att han sjelf må iakttaga fenomenet. ? En annan författare — om vi icke äro mycket illa underrättade, professor, M. I. Monrad — hvilken sommaren 1865 meddelade en följd af artiklar i Siorgenbladet under titeln: ?Fri tänkeriets litteratur? och som fann det nödvändigt att göra en formlig ursäkt, för det han för den stora allmänheten taiade om I Renans och Strausgs kritiska arbeten, yttrade om rationalismens ställning i värt land följande: Vi ba en doktrinär reaktion, som skall föra oss tillbaka till den döda bok: stafven — detta må pu vara antivgen et! utveckladt dogmatiskt system eller den nakns bekännelseformeln, hvilken de mycket oriktigt kalla ?det lefvande ordet? ; — vi ha vär pietism, com fråssar i a pppyggalsen och vanligtvis tillika vill tinda kristendomen vid vissa utvärtes lefnadsbruk; vi ha slutliger också såsom motsats till båda dessa riktoin gar vårt fritänkeri. Till följd af den fram. åtskridna tidsandan äro likväl motsatserna utan tvifvel något mildrade och striden min dre lidelsefull än i förra århundradet, och isynnerhet uppträder fritänkeriet mindre ute. I slatende och talar i mindre skärande toner. Helt visst! tv fritänkeriet eller rationalismer