Aftonbladet – 30 oktober 1867, sida 2

mycket uppskrämde dem, som äro vana atti. l ver Italiens eftergifvenhet för Frankrike, hvilken tillekrifvits en personlig brefvexling STOCKHOLM den 30 Okb f Utrikes korrespondens. (Från Aftonbladets korrespondent.) Berlin den 25 Okt. I! Tidningen Patrie har i en artikel, som telegrafen i går omnämnde, låtit förstå, attle franska regeringen skall ha för afsigt att! fösta stormakternas uppmärksamhet på de j senaste händelserna i Italien och i en eu-I ropeisk konferens söka en utväg attafvärja ! den kris, som möjligen kan komma att all-l: varsamt hota Europas lugn. Detta trodde man sig kunna förutsäga i våra diplomati1 ska kretsar för mer än åtta dagar sedan midt under de krigiska rykten, som kommo till oss från Paris, men icke synnerligen med lugn betrakta den franska politikens evolutioner. Man ville väl här icke förutsäga franska regeringens initiativ till den ifrågavarande konferensen förr än efter någon tids förlopp, då försöket till direkta underhandlingar mellan Italien och den romerska curian med Frankrikes bemedling hade strandat. Vill väl Patries artikel, ifall den är tillkommen med vederbörandes vetskap och vilja, låta förstå, att kejsar Napoleon, upplyst af erfarenheten, redan från början ansett det vara fåfängt att försöka en direkt italiensk-romersk underhendling och bestämt sig för en konferens, som skulle fritaga Frankrike från ensvar i den romerska frågan? Detta är hvad man svart skall få veta. Det vissa är emellertid, att ingen officiel eller officiös underrättelse om Frankrikes initiativ tili en konferens i den romerska frågan i går ännu ankommit till Berlin. Förutsatt att Frankrike kommer att besluta sig härtill, är det att förutse, att de europeiska makterna skola påyrka, att konferensprogrammet inskränkes till denna fråga. Aldrig skell Preussen tillåta, att de tyska angelägenheterna diskuteras på en kongress. Preussens välbekanta program är, att de frågor, som angå Tyskland, äro af uteslutande inhemsk beskaffenhet. Om konferensen blir af, skall den ha samma karakter som den, ur hvilken fördraget af den 11 sistl. Maj rörande Luxemburgfrägan utgick. Det skall bli en konferens ad hoc. Preussens hållning under den senaste krisen har gifvit de utländska tidningarne anledning till kommentarier, fom till större delen äro oriktiga. Man har slutligen gått ända derhän att travestera en officiel förklaring i Staatsanzeiger, hvilken desavouerade Norddeutsche allgem. Zeituogs mot Italien fiendtliga språk, samt att låta den officiella tidningen säga motsatsen af hvad den ville säga. Jag skall straxt återkomma härtill. Sanningen är, att Preussen hållit sig något tillbakadraget i den fråga, som är föremål för tvist mellan Italien å ena sidan samt Frankrike och den romerska curian å den andra, dervid likväl låtande tydligt förstå att om den italienska statens oberoende och det nya konungarikets tillvaro verklifö skulle hotas och sättas i fara, skulle reussen icke lemna sin bundsförvandt från 1866 i sticket. Måhända har man till och med blifvit något öfverraskad i Berlin öfmellan konung Vietor Napoleon. Man gör sig i Paris och utomlands i allmänhet en förvänd föreställning om den officiösa pressens organisation i Berlin. Den är mycket mindre koncentrerad i regeringens händer än i andra stora hufvudstäder, t. ex. Wien. Norddeutsche Zeitung är ett bevis derpå. Denna tidning erhåller meddelanden från de särskilda ministeriella depertementena, hvilka den inför, och vanligen äro de tryckta med utmärkande stilar. De ledande artiklarne deremot, äfvensom den politiska öfversigten, ha, långtifrån att vara inspirerade ef regeringen, ofta beredt henne onödig förlägenhet. Redaktionen af Norddeusche allgem. Zeitung är ensam ansvarig härför. Tidningen har varit temligen fiendtlig mot Italien under de senare dagarne. Nationel-Zeitung och andra liberala tidninger ha lifligt beklagat sig häröfver, så myc: ket mera som telegrafen, alltid begärlig efter nyheter och ofta föga samvetsgrann i deras framställande, kolporterade till utlandet Norddeutsche Zeitungs redaktörs åsigter såsom officiösa inspirationer. Detta bar slut. ligen föranledt en formlig förnekelse i Staatsanzeiger, som åter ofticielt förklarar, att Norddeutsche allgem. Zeitung icke mottager några ingifvelser af utrikes ministeren, hvilken i allmänhet icke har till vana att genom anonyma tidningsartiklar för de utländska kabinetterna och allmänheten tillmannuel och kejsar kännagifva sin politik. Detta var en släng åt andra tidningar, som gerna vilja gifva sig sken af att vara officiösa. Staatsanzeiger har tagit tillfället i akt att i på samma gång gifva dementi åt de utländska tidningarnes påståenden, att Preussen, efter att i början ha uppmuntrat Italien, sedermera öfvergifvet det. Det är helt enkelt osannt. Italien har icke tänkt på att begära Preussens hjelp, och man kan deri , jse ett nytt bevis på det i alla uppmärksamma åskådares ögon tillräckligt kovstaterade Å faktum, att man i sjelfva Florens aldrig har Itrott på någon allvarsam konflikt med Frankrike. Då Preussen aldrig anmodats om hjelp, bar det icke kunnat gifva något afslag eller lofva något. Detta hindrar naturligtvisicke, att Italien försökt göra sig reda för stormakternas hållning, i händelse af vissa eventualiteter, och man bar allt skäl att tro, att kabinettet i Florens vid detta tillfälle icke haft att beklaga sig öfver Preussens, Rysslands, ja till och med i mera inskränkt mån TR KL AL